Svänger in på bloggen för att sprida senaste Knappnytt, som jag tycker är väldigt bra. Senaste tidens tumult om eventuell organstöld och påföljande diplomatisk härdsmälta är lite LÄTT irriterande tycker jag. Knatten uttrycker det perfekt, som vanligt.
Börja prenumerera på Knappnytt om du gillar Knatten. Gå in på knappnytt.nu och registrera dig, så får du e-post när ett nytt avsnitt har kommit.
Och köp en knapp, så att du stöttar de smarta och sköna individer som bemödar sig med att sätta ihop Knappnytt på regelbunden basis.
Inte solbränna. Inte grillade chorizos. Inte ens “kvalitetstid” med barnen, faktiskt.
Nej, semesterns sanna syfte är detta: Relaxa - sudda - starta om.
Några veckor in i ledigheten börjar dammet lägga sig, sikten blir klarare och jag får en ärlig chans att definiera och omdefiniera vad som är viktigt och hur jag vill leva mitt liv.
I år låg en bebis på toppen av semesterglassen, som ett fint körsbär. Då blev relaxningen ännu bättre, för med en spädgris på armen finns det ju absolut INGA krav på att man ska hinna med en massa.
Nåväl. En av slutsatserna efter sommarens glidarveckor är lite hemlig, men får som konsekvens att den här bloggen kommer att bli sämre uppdaterad framöver. Skrivartiden behövs till annat. Men då och då blir väl bloggskrivarsuget för starkt, kan jag tro. Helt nedlagd är knaprigkaka INTE.
En stor fördel med att ha en egen blogg är att jag kan skriva så här:
Vår bebisflicka är så FANTASTISKT söt! När hon tittar uppmärksamt på mig med sina bebismörkblå ögon och skrattar blir jag glad i precis allt som är jag. Hennes små gnisslanden och pipanden är charmerande och hela hennes uppenbarelse är bara så perfekt och ljuvlig som något kan bli. Att dansa kind mot kind med R är en upplevelse av rang.
PS22 är en kör med femteklassare i New York, ledd av den entusiastiske musikläraren Gregg Breinberg. (Tack till Hanna Fahl som skriver i dagens Svenska Dagbladet om det här gänget!)
Visst är de härliga? Fler klipp finns på Youtube, sök på PS22.
Det är illa nog att jag är så torsk på hela grejen, som en knarkare.
Det blir verkligen inte bättre av att jag använder mig av S som förkläde. “Vi kan göra något kul tillsammans”, är min käcka förklaring. I själva verket blir jag en gravt försumlig mor så fort beroendet sätter klorna i mig.
- Kom så går vi hit och kollar, ja titta DÄR!!! (Får syn på några. Blir manisk.)
- Ställ dig här och plocka, så går jag dit bort, in bland… (mumlar för sig själv).
- Vadå? Ja, jag kommer strax. Mamma ska bara plocka lite till.
- Vad sa du? Sitter du fast i björnbärssnåren? Oj då… (mumlar).
- Men vad du SKRIKER! Ja just det ja, du satt fast. Skinnet på armen sa du? Jag kommer ALLDELES strax, ska bara plocka några till här, vänta lite hjärtat…
- JAJA, jag kommer!!! Oj, har det gått en halvtimme? Jamen, nu kom du ju loss. Det blöder bara lite. Nu går vi upp och letar här borta. Ja titta DÄR!!! (Manisk igen, stövlar före.) Jodå, du kan visst gå där, lyft lite högre på fötterna bara.
Den enda fördelen är att S inte lär fastna i träsket, med sådana traumatiska upplevelser av bärplockning i bagaget.
En stor fördel med att jag fläskade på mig ordentligt under graviditeten är att jag stadigt GÅR NER i vikt trots att jag har ätit snask varenda dag sedan förlossningen.
Dock har jag en gnagande känsla av att gränsen snart är nådd. Kanske om ett kilo eller två. Därefter brister den sköna illusionen mitt itu och jag får återgå till stringens och disciplin.
Eller vad skriver jag. “Återgå”. Nu växte näsan flera decimeter.
Jag har alltid varit svag för Marit Paulsen. Jag kan till och med förlåta henne den där töntiga reklamfilmen inför EU-valet - “Men nu ska vi dricka kaffe!”
Hon känns som en mångfacetterad person. Barndom påverkad av hatet mot “tyskerbarnen” - hennes morfar var tysk. Grönavågare med egna får och stor familj inklusive fosterbarn, fint skildrat i boken “Natten är min egen”. Och så EU-politiker, upptäcktresande inom europeisk matproduktion, och nu EU-politiker igen.
Kanske har jag gått på tant-gemytet. Eller så är jag bara allmänt svag för folk som kan uttrycka sig i tal och skrift. Oavsett vilket så litar jag på henne.
Nu läser jag Marit Paulsens senaste bok, “Lurad av laxen”. Det har varit mycket matböcker på tapeten på sistone, inte minst Mats-Eric Nilssons “Den hemlige kocken” och “Äkta vara” som sätter fokus på hur mycket skräp och fejk vi får i oss när maten ska vara både snabbproducerad och billig. “Lurad av laxen” är mer inriktad på miljöfrågor och produktionsförhållanden, mycket välskriven och lättläst ämnet till trots.
Huvudtesen är: Det absolut mest energikrävande inom matproduktionen är INTE transporterna. Det är själva matproduktionen - odlandet av växter och uppfödningen av djur. Det mest miljövänliga man som konsument kan göra är således INTE att köpa ekologiskt eller närproducerat (även om det förvisso har sitt värde), utan att låta bli att slänga mat.
Man ska äta upp allt man köper hem, helt enkelt. Husmödrarna hade rätt. Dags att skaka liv i lite gamla knep.
Nästa succékokbok kommer således att heta “1000 sätt att ta vara på gårdagens makaroner”.
Det är en ordinär kycklingsallad, men den tillreds med en bebis i en Babybjörn-bärsele på kockens bröst. Regelbundna hoppsa-steg för ett spädbarnsvänligt gung hör till bilden.
Maken har en rulle på magen, en smäcker liten valk som han matar med smågodis. Andra kanske skulle kallat en sådan valk för “katt”. Men Maken kallar den för sin “hermelin”.
Vi är lite fiiiina hos oss, nämligen.
Själv har jag lagt mig till med något mycket mer exklusivt än blårävsboa. Jag ståtar med en bebisboa, nonchalant slängd över vänster axel. Mycket stylish.
Hoppas inte djurrättsaktivisterna kommer och färgbombar vårt radhus nu.
Använder FireStats