Jag HATAR när vuxna människor pratar som småbarn.

Då menar jag inte när de gullar med RIKTIGA småbarn. Helt ok.

Jag syftar på folk som pratar med ljusare röster än vad som egentligen är naturligt för dem. Som liksom studsar på orden istället för att betona dem ordentligt. Och som har ett bedjande tonfall.

Det (kanske omedvetna) syftet är förmodligen att beveka omvärlden, så att den sänker kraven på den stackars lilla personen.

Fast på mig får det precis motsatt effekt. Det är väldigt bra att jag ytterst sällan har tillgång till automatvapen, kan jag bara säga.

Jag har trott att ofoget att pjata med bajnjöst är något som enbart finns hos vissa kvinnor. Fel. Idag gick jag bakom en medelålders karl som var gott och väl 185 cm lång. Och hörde att HAN pjatade som en liten, liten kille i sin mobil.

Aaaaaahhh…. Jag sprängs av ilska…

Visst är pillejoxmajoren jobbig ibland, men att ge honom FISKRENS tycker jag är att ta i. Det är i och för sig rens av lax och inte vilken skräpfisk som helst. Men ändå.

Nu köpte jag burken i alla fall. Om han skulle peta in en banan i dvd-spelaren. Då ska han få se på annat.

“Tjejer ska ju alltid gå på toaletten två och två, höhö”, brukar det låta.

Hemma hos oss är det sant. När sexåringen känner att det är dags för en sittning brukar hon alltid bjuda med tvååringen in på toa. Sedan sitter de där och bibbedibabblar en lång stund.

Vi har skrattat lite åt det där, maken och jag. Tills vi kom på att det kanske är en modell för oss också. Vi har ju så svårt att hitta tid för att avhandla även de enklaste vardagsfrågor. Alltid blir man avbruten.

Så nästa gång maken vill “sköta magen” som min mormor brukade uttrycka saken, ska jag slå mig ner på barnpallen från Ikea och konversera honom. Ibland får man kanske ta en paus om han behöver fokusera lite extra. Det är helt ok.

Jag förstår själv att den  här idén är helt sjuk. Den säger kanske något om vår akuta brist på vuxentid.

När man kommer hem till Casa Inferno efter en vilsam dag på jobbet, hinner man inte mer än glänta på ytterdörren förrän alla grynen kommer rasslande som kackerlackor. Behoven staplas på varandra fortare än man hinner säga “kvällskaos”: minst två vill GENAST sitta i mitt knä (själva), samtidigt som de skriker i mun på varandra. Den tredje vill gärna sjunga högt med konstlad röst och sedan åka skridsko på golvet i strumplästen.

En kollega berättade att hon på ett liknande sätt möttes av en välkomstkommitté varje gång hon kom hem. Den är något äldre än min mycket unga klan och därför väldigt PLADDRIG.

- Jag vill ha det som i filmen E.T. Vi kan plasta in hela huset och så har vi en sluss som jag kan komma in i först, innan jag kommer in till barnen. Så att jag är i huset men ändå får vara för mig själv.

En strålande idé. Jag skulle vilja föreslå att man kan placera lite praliner i slussen, samt en skön fåtölj för mamma att vila i en stund, medan hon ögnar igenom dagens tidning. Eventuellt blir hon kvar i slussen någon halvtimme.

Jag ligger och läser saga för tvååringen. Hon har sitt rödvitrandiga Pippi-nattlinne. Jag har min tvådelade mysdress i svart velour som barnen älskar att pilla på. Ingen Onepiece, någonstans får man dra gränsen.

R biter på naglarna. Det gillar inte jag. Varje gång tassen åker in i munnen säger jag åt henne. Väl medveten om att hon inte kommer att sluta.

Så ser jag att hennes tånaglar är lite väl långa. Dags för ett klipp.

- För dem kan du inte bita på, säger jag.

- Jo.

Säger R, svingar upp tån till munnen och börjar knapra.

Titta. Fint hår.

Vadå, tänker du, det var väl inte så fint.

Jo, det var det. Jättefint. Jämfört med hur det brukar se ut.

Frizzzz.

Varför blev det en bra hårdag? Jo, igår gick jag omkring i hällregnet i gott och väl 1 timme. Efter en sådan kur mår mitt hår så bra, så bra. Det naturliga fallet kommer fram, det blir slätt och fint.

Så vill man ju ha det jämnt. Hur ska jag lösa detta?

Jag kan springa fram och tillbaka i badkaret, under duschen, en timme om dagen. Kanske.

Eller hoppas på att det regnar igen, snart.

En vän berättade att hon hade köpt en härlig hudkräm med chili i. Hon smorde in fötterna innan hon skulle gå och lägga sig. Som en liten kärleksmarinad för fossingarna. Sedan tvättade hon händerna svininfluensa-noga. Trodde hon.

Låg sedan i sängen och dagdrömde och petade sig i näsan. Varpå ena näsborren började kännas mer “levande” än den andra (hennes citat).

På fötterna, däremot, kändes det inget särskilt.

Av detta drar jag slutsatsen att man ska använda sina kosmetiska preparat PÅ FLERA STÄLLEN PÅ KROPPEN för att få optimal effekt.

Deodorant:

- i armhålan.

- i pannan.

Schampo:

- i håret.

- i knävecket.

Brun-utan-sol:

- i ansiktet.

- i innerörat.

Återkoppla gärna om du gör något eget experiment som du känner kan vara andra till glädje.

Fredag kväll. Då kör vi:

VART ÄR VI PÅ VÄG? (Och med vilket tåg?)

10 poäng: Stilla och lugnt och samtidigt hur konstigt som helst. Så kan det vara på platsen dit vi är på väg. Vi reser från ett rum där man ofta samlas på fester. Vårt sällskap är gjort av saven från ett träd och gamla dinosaurier.

8 poäng: Morfeus är kung på den här slutdestinationen. På vägen får vi något stärkande som VÄL alla ungdomliga killar gillar.

6 poäng: Som man bäddar får man ligga, men inte i det här fallet. För mormors dotter har redan rätat ut underlaget. Nu gäller det bara att få i sig varenda molekyl av de flytande cerealierna först.

4 poäng: Ryggläge är vanligt, men även magläge, sidoläge och ihopkrupet knäböj, åtminstone om man är ett jordsnurr gammal. Det är skönt att fylla på energireserven innan alla mätare slår i botten.

2 poäng: När Morfeus är ledig, är John Blund vikarie på vår ort. Han strösslar sin sand i ögonen på en kille med magen full av mjölsås.

Vi är på väg till Drömlandet och vi reser med Välling-expressen.

Jag är lite bekymrad över lustmordet på Anna Wahlgren.

Visst. Det är dumt att ha mobbingdagar för sina barn.

Det är inte bra att missbruka alkohol, i synnerhet inte när man har ett föräldraansvar.

Totalt sett är det förstås inte bra att vara en kanstött person med ett känsloliv som är lite fucked up.

Men.

Anna Wahlgren har faktiskt sagt en del bra saker också. Till exempel att vi ska låta våra barn få ta del av vår vardag, inte sitta på en liten fluffegullekudde och bli uppassade som små prinsar och prinsessor. De ska få hjälpa till med det de kan, eftersom det bygger självkänsla och gör att de känner sig kompetenta.

Hon har sagt att man alltid ska ge ett litet barn all den mat det efterfrågar, eftersom motsatsen väcker ångest.

Och hon har sagt att man aldrig ska skuldbelägga barnen.

Så här har vi en person som både gjort riktigt korkade saker och riktigt bra saker. Frågan är om folk håller i minnet vilken positiv kraft Anna stundtals har varit för svenska föräldrar? Eller om de njuter lite för mycket av att säga “Jaha, det var väl det jag visste, sådär perfekt är INGEN”.

Hennes dotter har sin fulla rätt att tycka och säga vad hon vill. Men då måste man komma ihåg att även hon är en egen person med egna livsval. Alla syskonen Wahlgren kanske inte tycker likadant som hon.

Nyanser, tack. Nyanser.

Nu är vi mitt emellan. Julbalerna är över, de lyxiga cocktailpartyna har ännu inte tagit sin början. För att inte tala om alla balunser i sommar. Fester, fester, fester - så brukar det ju vara i mitt liv. Men just nu - enbart stillestånd.

Men så tänker jag att de största, bästa festligheterna äger rum i vardagen.

I fantasin.

Medan man diskar, städar toan eller plockar upp små bitar av kokt, söndertrampad spagetti från köksgolvet.

För i fantasin finns inga bilringar, inga skavande skor, inga trista bordskavaljerer. I fantasin sitter klänningen som gjuten, skorna svävar över golvet och kavaljeren tittar mig djupt i ögonen och ger mig en diamant.

/Hälsningar från Vardagsprinsessan