Stackars lilla tax. Det kan inte vara lätt att bo i en barnfamilj.

Sitter och tittar på den eviga klassikern “Trolltyg i tomteskogen”.

Tänker att jag borde uppdatera min stil. Det känns beige med jeans och tröja. Jag ska kopiera trollmamman och börja klä mig i en illasittande underklänning, ha en orm som hårsnodd och låta en cigarill dingla i mungipan.

Känner att det linjerar bättre med min personlighet.

Fredagkvällen blev inte som väntat.

Väntat: Middag med decibelnivå som en jetmotor. Därpå tornado-nattning, kollaps i tv-soffan, Skavlan som vaggvisa och sedan over and out.

Oväntat: Biljetter till West Side Story på Göteborgsoperan och barnvakt.

Svärfar hade fått biljettpresentkort av mig och Maken. Men sedan blev svärfars teatersällskap förkylt och febrigt, så biljetterna gick i retur till avsändaren, kan man säga.

Vi skrämde fram lite snygga kläder ur garderoben, riggade gänget för läggning och lämnade sedan över till Farfar Barnvakt.

I bilen satt vi som i trans. Det var så tyst. Ingen “Manboy” på repeat i bilstereon. Inga skrik i baksätet. Våra kläder var fria från snor. I gångtunneln från parkeringshuset till operan stod en snubbe och kissade mot glasrutan men vi behövde inte torka upp efter honom.

Vi satt stilla i flera timmar i varsin teaterstol utan att rusa ikapp en enda person som åt upp kritor eller grävde fram jord ur en blomkruka. Jets och Sharks betedde sig i och för sig ganska barnsligt på scenen men det var liksom inte vårt problem. I pausen åt vi jordnötter som man fick lov att tappa på golvet utan risk för att kväva någon.

Man kan faktiskt göra så här. Man kan ha en civiliserad kväll. En era är över, en annan tar sin början. Vi har chockats in i en ny tidsålder.

Jag måste ha bott under en sten i hela mitt liv.

För idag hörde jag för första gången talas om ett helt lysande koncept:

Fylleshopping.

Det är ju jättebra! Man dricker några (ett par, bara ett till) glas vin och sedan går man ut och köper saker som passar PRECIS! Och som man egentligen vill ha, bara att man inte fattar det när man är nykter.

Kan för min inre syn måla upp scenen hur jag stolt och raskt köper såväl 14-centimetersklackar som urringningar värdiga en bystdrottning. Kanske en stor diamant också.

Lönen har ju nyss kommit in på kontot. Perfekt!

Här är ett tips om du har en Pillejoxmajor hemma, eller motsvarande liten varelse.

Undvik att mata denne med rå vitkål. Gäller även mycket små bitar, som du kanske tänker kan vara kul för Pillejoxmajoren att gnaga på med sina små hamstertänder.

En dylik diet KAN ge upphov till att varelsen, ungefär vid sänggåendet, kräks som en vulkan på två ställen i huset. Varpå man kan bli orolig över vinterkräksjuka. Tills man hittar vitkålen i kräkset och förbannar sig själv för att man är en sån IDIOT.

Så var inte en idiot, du också. Ge inte rå vitkål till en tiomånaders unge. Okej?

Lille L, 10 månader, heter egentligen Pillejoxmajoren. Eller heter och heter, det är en titel som han ärligen har förtjänat eftersom han PILLAR PÅ ALLT SOM EXISTERAR.

Härom dagen drog han av ratten på volymkontrollen på förstärkaren. Svopp, bara.

Han äter grabbnävar med jord ur vår stora blomkruka.

Han rycker tag i allt som ligger uppe på vilket bord som helst och sliter ner det på golvet.

Han suger på sin fars tofflor.

Han är en Pillejoxmajor och stolt över det.

Nåväl. Ett tag hade Pillejoxmajoren även “festfixare” på sitt cv, då han gillade att arrangera nattklubb i vargtimmen. Snacka lite, tjoa lite, häva lite välling. Inte så uppskattat av hans rumskamrater, så nu får han sig en extra stänkare på kvällen. Innan vi ska lägga oss väcker vi honom (HAHAHAAAA, känn nu hur det känns) och matar på en flaska välling.

Just detta sitter maken och gör med ena handen. Med andra handen spelar han Wordfeud. Så att Pillejoxmajoren ska lära sig stava! Vad snällt.

Om vi utgår från att hela tillvaron är smockfull med parallella universa, det kan vi väl göra?

Och så kan vi väl säga att ett av de ställena är precis TVÄRTEMOT det som finns här och nu.

Okejrå. I så fall var det någon (jag, då, i ovan nämnda parallella universum) som hade extatiskt roligt, levde jätteglamouröst och bara gjorde rasande spännande saker hela helgen. Inte en dammsugare, skruvmejsel eller hushållsrulle så långt ögat nådde.

Å andra sidan var hon tydligen rätt ensam. Hon kan inte ha haft hjälp av hela tjocka släkten, för den höll till i mitt universum. Stackars henne.

Fredagkväll. Ett gryn utlånat till mormor och morfar. De andra två däckade.

Maken häller ut sig i soffan och stönar:

- Åh vad skönt med ledighet!

- Ledigt? Vi har väl aldrig ledigt! fräser jag.

Det är ju alltid någon Tjernobylblöja som ska bytas, alltid något ihopknölat papper som ska lirkas ut ur någons gom.

Människans minne är kort. Vi kommer inte ihåg vad det var för väder förra sommaren och vi lär oss definitivt inte av historien. Uppsidan av det är att så fort barna sover så glömmer man bort hur det är när de är vakna.

- Åh vad skönt med ledighet!

Finns det ett litet smet-monster som stryker längs väggarna på arbetsplatserna och så när någon helt oanande sitter och kollar sin mail så

SMET

smetar monstret ut en stor blaffa med segt jox RÄTT i hjärnan på den stackars idoga människan.

Va? Vad är det annars som händer på fredagen klockan 14? Jag har då ingen bra förklaring.

Det är lite trångt här i vår kära skokartong. Tur att barna är små. Hur ska det bli när de blir tonåringar? I synnerhet L, det vet man ju hur långa fötter tonårskillar har. Hans skor kommer att behöva en egen carport.

Vi kanske kan bygga om hela radhuset till en ubåt. För då känns det naturligt att alla ligger och sover i små trånga kojer som är staplade tre och tre. Så får tonårstjejernas smink ett eget rum att vara i.

Ja. Så får det bli.