Hade finbesök i helgen. Underbara damer. Fina vänner.

En av dem visade upp en bild på familjens hamster. Den sprang omkring i en ihålig plastboll. Precis som i filmen om superhunden Bolt.

- Det är märkligt, sa min vän. När jag var liten hade jag en hamster i en bur som var så här stor (här måttade hon ut något som var stort som en kökshandduk ungefär) och som hade ett hamsterhjul. Nuförtiden ska hamstrarna ha fina rörsystem att springa i. Och så uppmanas man att byta ut hamsterns leksaker en gång i veckan så att den får omväxling.

Nu har vi till och med börjat curla hamstrarna. Det väcker frågor. Vad gör vi om hamstrarna känner sig kränkta? Till exempel av att få fel leksak? Då kanske vi måste upprätta hamsterdomstolar där ägaren får ett kännbart straff. Hamsterpsykologer ser jag som en självklarhet.

Vad säger detta om vår samtid? Om vår förmåga att se saker ur rätt perspektiv? Hjälp. David Eberhard, rädda oss!

Nu är det snart jul.

Jo, det är det. Spelar ingen roll att du hävdar att det är november.

Jag har gått från plus till minus till plus i jultyckande. Som barn gillade jag det. I vuxen ålder var jag under en period skitless på julen. Samma jävla Kalle Anka vartenda år. Samma chokladkoma, samma helgseghet.

Med små gryn i huset har saken hamnat i ett annat läge. De tycker ju att detta är SPÄNNANDE!

Planer för årets jul i Casa Karmalm:

1. Bordsgran. Definitivt. Annars dröjer det två millisekunder innan Pillejoxmajoren vill leka julgranskula och välter hela rasket över sig.
2. Glitter i drivor. En självklarhet när det bor två (egentligen tre…) prinsessor under samma tak. Ålder: 2 och 6 år (och 37).
3. Kulörta lampor. Vårt hem ska inte stå en thailändsk karaokebar efter. Maken har gått ut hårt genom att köpa en skapelse som skiftar färg en gång var tredje sekund.

Det blir en bra jul i år. Och den 21 december firar vi Pillejoxmajorens 1-årsdag!

Det är lite tungt just nu. Världens undergång och det.

Och så är det höst. Och favoritstövlarna är kvar hos skomakaren.

Högt och lågt som tynger.

Så kan man ju inte ha det. På väg till jobbet i morse bestämde jag mig för att tillämpa visseltricket. En kollega har berättat att han hade en chef som alltid visslade när han kom in på jobbet. Även om han inte var glad så trodde folk att han var det, varpå de själva blev piggare.

Så jag började vissla. Värre kunde det ju ändå inte bli.

Dessvärre kom jag strax på att låten som snurrade i huvudet och som flöt ut över mina läppar i en perfekt tonsäker visselmelodi var ABBAS

“One of us is crying, one of us is lying in a lonely bed…”

Det blev ju för sorgligt. Bytte raskt till “Mamma Mia” och DÅ blev det fart på tanten vill jag lova!

Det funkar faktiskt.

Prova.

Oj, vilket skägg det precis gick förbi utanför kontorsfönstret. Jag är inte så lite imponerad.

Hann inte ta ett kort. Synd. Ni skulle sett. Långt, brunt, lite glest i topparna. En röd luva på skulten. Som en smal, ung version av jultomten.

Apokalyps.

Armageddon.

Ragnarök.

Inte så cosy. Inte min favorit. Inte din heller, kanske.

Fast jag gillar inte att stoppa huvudet i sanden heller. Så jag ägnar några kvällar åt att titta på några väldigt pedagogiska filmer av Chris Martenson (Crash Course). Han betonar själv att det han förmedlar är vad han TROR kommer hända. Han VET inte. Det gör ju ingen. Men han har tagit reda på fakta och det är mer än vad de flesta av oss kan skryta med.

Förhoppningen är ju att det inte ska bli apokalyps, armageddon, ragnarök.

Utan ett tuffare samhälle, ett tuffare liv. Men inte undergång. Om man drar ut skallen ur tv-såpan och ser sig omkring. Slutar köpa nya kläder en gång i kvarten och blir lite mindre lat så att man inte måste åka permobil, ursäkta, bil, när man behöver ta sig 1 kilometer.

Om jag inte gör livsstilsändringarna självmant så lär jag (och mina ungar, helt säkert) förr eller senare bli tvingad till det.

Kolla gärna Chris och säg vad du tycker.

Vi hade en intressant lunchdiskussion idag.

Vi pratade om hur knivigt det kan vara att berätta för andra om när man har lyckats med något eller bara gjort något som man är glad över.

Många gläds förstås med en. Riktiga vänner.

Men alla är kanske inte riktiga vänner. Vissa kanske tycker att man ska ge fan i att ha det bra. För deras liv suger ju. Och då ska allas liv suga.

Och då - vips - så sticker avundsjukan upp sitt fula tryne.

Vi svenskar är ju lite finstämda sådär. Så ofta kommer den till uttryck i små nålstick eller sidokommentarer, istället för i ett stort hånskratt. Sak samma.

Om man nu ser detta ur ett större perspektiv, kan man konstatera följande:

Slutsats 1: Ju mer framgångsrik man är, desto fler sura puckon kommer vilja trycka ner en i skoskaften.

Slutsats 2: Märker man att mängden puckon ökar lavinartat kan man börja misstänka att man har gjort någonting bra.

Unik är man ju inte.

Pillejoxmajorens bravader väcker minnen till liv hos andra föräldrar. En kompis berättade att hon hade  problem med att sätta på videon. När hon rotade i dess inre hittade hon en smörgås.

En annan mamma berättade att sonen trixat in hennes betalkort i hennes bas (instrumentet, som jag tolkade det).

Det finns något djupt tillfredsställande med att stoppa in saker i andra saker. (Inga simpla poänger nu, tack.)

Ytterligare en mamma beskrev hur hennes lille pojk älskade att stå vid ett nätstängsel i parken och mata in småpinnar genom stängslet. Och när hon berättade detta kunde jag känna i djupet av min själ hur skönt han tyckte det var.

Jag vet inte varför. Det är bara gott.

Det är drömlikt ute.

Vi lever i en perfekt höstvärld där löven stilla faller från träden, men inte förrän de suttit kvar tillräckligt länge för att bli vackert röda och gula. Inte en droppe regn på flera dar. Och inte går jag i sandaler av plast heller, utan i mina älskade trebarnsstövlar (en present till mig själv efter väl förrättat fortplantnings-värv).

Och i morse var gräset gjort av socker. Magiskt.

Hösten visar sig verkligen från sin bästa sida. Kom ihåg det! Gnäll inte!

Det kan du få göra sedan när slasket har frusit till bucklig is och du inte sett solen på tre veckor.

Men inte nu.

Njut!

Som en ny übermensch kom jag hem från Hamburg, med väskorna fulla av presenter till familjen och magen full av tysk kål i olika varianter. (Jag gillar kål.)

En sak som jag vetat hela tiden blev jag ånyo uppmärksam på: Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Med detta menar jag att man är ju aldrig nöjd. Aldrig.

När jag ska åka iväg på husmorssemestern börjar jag längta efter barnen INNAN jag har lämnat landet. Helst vill jag inte åka.

När jag väl är iväg längtar jag hem.

När jag kommer hem kan jag sakna den otroliga friden i att inte ha tre apekatter hängande i särken.

Lustigt hur livet tycks uppbyggt på att man alltid ska vilja ha det man inte har. Det är kanske grunden för hela vår överlevnad, detta att sträva vidare, ständigt sträva.

Nu vill jag inte påstå att jag är missnöjd hela tiden, inte alls. Jag är en glad skit. Men jag verkar vara lite i osynk med min tillvaro, eller hur?

Det är ju inte bara passet. Jag tycker det händer hela tiden.

Saker som trillar ut ur skallen genom ena örat och när de skramlar ner på golvet så frågar jag mig: “Vad var det?” Helt utan igenkänning.

Storögt. Som ett korkat litet kawaii-djur.

De normala, mentala checklistorna funkar inte längre. Varningslamporna blinkar inte. Eller så har de fastnat i ett permanent lysande läge, det kanske är så det är.

Jag vet inte om det är livssituationen eller åldern. Men man tappar ju greppet både nu och då.

Jag försöker se det från den ljusa sidan - det är ett tecken på att jag inte ligger på latsidan i alla fall. Jag har inte tid att ha superkoll på varenda detalj. Och med mitt track record som kontrollfreak är det en ganska sund sak.