Så var det dags igen för nyårslöftet. Som man bryter efter två veckor. Värdelöst.

Dr Phil är på många sätt en jobbig typ. Men han har sagt (minst) en bra sak:

Man ska inte förlita sig på viljestyrka när det gäller att nå sina mål. Då brakar man igenom direkt när man har en inte så viljestark dag. Knepet är att bygga in ett målfrämjande (mitt ord, inte Phils) beteende i sin vardag. Det är de små besluten som räknas.

Bra tänkt.

Duffy, sångerskan, sa en annan bra sak:

- Håll inte på och längta så mycket. Börja göra saker istället.

Sätter man ihop dessa två recept får man en fin kaka. Riktigt knaprig.

Mitt nyårslöfte är att fortsätta med det jag redan har påbörjat: Att hålla mig på rätt väg, göra rätt saker så att jag får rätt resultat. I mitt fall handlar det mycket om att använda de resurser som år av privilegierat i-lands-liv hjälpt till att bygga upp. Dags för verkstad.

Vilket är ditt nyårslöfte?

Tvååringen är en riktig skämtare. Drar gärna en vits. Skrattar hellre än att låta bli.

Att rapa tycker hon är väldigt kul. När raparna tar slut övergår hon till att säga “bajs”. Det är ännu roligare.

Hon ska ha cred för att hon varierar sig och känner av tidsandan. Häromdagen sa hon “tomtebajs”.

… för jullov. Mycket att stå i.

Magar som ska pösa över byxlinningar. Lättja som ska manifesteras. Granar som ska vältas. Promenader som ska promeneras. Barnskrik som ska blandas med andra barnskrik. Dammsugning som ska ignoreras. Tomtar som ska inväntas. Tankar som ska tänkas.

Sedan blir det vardag igen. Tur det, så man inte sliter ut sig.

Idag skulle jag vilja ha en enorm marsipangris. Stor som en turistbuss.

Sedan skulle jag gröpa ur dess inre, ungefär som Karl-Oskar gör i Utvandrarna när han fastnar i snöstormen - han sprättar upp kossan och stoppar in sin lille pojk i kossans ångande inre för att gossen inte ska frysa ihjäl.

Så vill jag göra med min gargantuanska marsipangris.

Jag vill sitta i dess ångande inre och invänta julen med ett litet, litet glas glögg i näven.

Den rubriken går väl inte att motstå!

Det börjar bli dags att runda av tävlingen.

Frågan är hur många sorters godis man kan få fram genom att kombinera de fyra ingredienserna choklad, nougat, nötter och mandelmassa.

Det kan ju bli lite olika, beroende på om man tar med parametern proportioner, till exempel. Eller olika sorters nötter.

Jag kan väl säga så mycket som att jag premierar nytänkande. Och rim.

Tävla fram till på torsdag. Du kan vinna en mandelmassefylld, chokladdoppad dadel. Rom har varit inblandat i processen också.

Lika bra att fortsätta på temat film om döden.

Den japanska filmen Avsked handlar om cellisten som blir av med sin orkester och måste hitta nytt jobb. På grund av ett tryckfel i en tidningsannons hamnar han på anställningsintervju som liksvepare och blir anställd innan han hinner säga så mycket som rigor mortis.

I Japan har man tydligen en omsorgsfull ceremoni för hur den döda hanteras innan han eller hon läggs i kistan: det är tvättning, svepning och sminkning i en strikt ordning. Cellisten visar sig givetvis vara som klippt och skuren för jobbet - han är graciös, lätt på hand och respektfull.

Liksvepare har låg status i Japan, vilket är ett problem för såväl huvudpersonen som för hans fru. Men när man ser hur ceremonin hjälper de anhöriga att lätta på trycket och släppa fram de genuina känslorna, då blir det lätt att få respekt för yrket.

En härlig scen: En tunnhårig familjefar ligger i sin kista, färdigsvept och klar. Ansiktet blottat och vackert. Hans fru och döttrar sätter på läppstift och pussar sin make och pappa på pannan, kinderna, hakan. När pappa är full med pussmunnar skrattar de anhöriga befriat. Älskad i livet, älskad i döden.

Det är mörkt både ute och inne. I hjärtat alltså. En liten lagom juldepp. Inget allvarligt. Då passar det extra bra att se filmer om döden.

“Emmas lycka” är en sådan film. Om döden. Och om att kunna hantera döden (och dödandet) på ett respektfullt sätt. Om en kvinna som på sätt och vis är en barnmorska, fast i andra änden av livet. Där utgången är.

Många pappersnäsdukar blev det. Den var fin, “Emmas lycka”!

Vi kan inte köpa någon mer mat före julafton. Varenda kubikcentimeter i kylen är fylld med marsipan, choklad, nötter och nougat i olika kombinationer.

Hur många kombinationer?

Ja, det får du gärna svara på! Visa nu att du hängde med i gymnasiematten och berätta för mig hur många sorters godis man kan få fram av fyra olika ingredienser.

Du kan vinna en mandelmassefylld, chokladdoppad dadel om du svarar rätt! (Och kan motivera ditt svar, för jag har inte en aning om vad som stämmer.)

Så fick han äntligen Nobelpriset, Tomas Tranströmer.

Härligt, fantastiskt. Jag är helt till mig i trasorna. Talet vid utdelningen gick inte heller av för hackor. Det finns på svt.play ett tag till, för den som missade det.

Det här är ett sådant lyft för ordkonstnärskapet i stort. En ära som placerats helt rätt.

Jag är så glad för detta.

Jag är ingen frankofil. Snarare en frankofob. Eller kanske frankomis, eller misofrank, eller vad nu en

FRANKRIKE-HATARE

kan kallas med ett finare namn.

De är dumma, dryga och löjliga.

Denna uppfattning grundar sig på ett tillfälle då jag irrade runt på de Gaulle-flygplatsen i Paris och missade mitt plan på grund av o-service-minded fransoser. (Kanske lite på grund av min egen klantighet också men det lämnar vi därhän för effektens skull.) Inte nog med detta, dessutom blev jag hånad på franska efteråt, när jag skulle boka om till ett annat plan. För ingen annan än fransoser kan ju franska, så då kan man ju snacka skit om den svenska donnan som står där, medan hon hör på. Merde, idiot…

Men.

Le pain francaise har baguetter som kan få mig att svänga i Frankrike-frågan. MMMMM!!!

Tänk vad mat kan göra. Skapa fred på jorden. Får se nu vad Nordkorea har att erbjuda, som kan få mig att ändra åsikt där.

Nej, just det ja. De har ju ingen mat alls. Attans.