Det finns INGET som är så härligt som proffs.

INGET.

Nej, inte sex, inte choklad. Nej, inte när dina barn föddes heller. INGET.

Jag blir så lycklig av att prata med folk som kan sina saker, eller se dem jobba med det de kan bäst. Det är så härligt.

Det som föranleder denna lilla glädje-eruption är ett samtal med en klok karl som kunde lära mig mer om något som jag tycker är trassligt - sociala media. Han berättade lugnt och fint det jag behöver veta för tillfället.

Ingen välskriven manual kan ersätta en vettig person som vet vad han snackar om. Så är det bara.

Tack, Jesper!

Es ist so schön när var sak har sin plats. Man tager då zaken och lägger den på platzen. Jawohl.

Däri ligger inget problem. Inget stort problem i alla fall.

Men alla dessa zaker zom inte har en given platz? Som zå att zäga faller mellan die Stuhle?

Till exempel barnkläder som är mittemellan två av barnen i storlek. Små hakar av plast och metall som någon gång har följt med någonting som man har köpt. Bubbelplast som kan vara bra att ha.

Var gör man av det?

Inget problem! Kom hem till oss med prylarna bara! Vi har redan huset fullt, lite mer gör varken till eller från.

Jawohl!

Tittar på Melodifestivalen.

Varje gång jag ser Lisa Miskovsky slås jag av att hon ser ut att vara byggd av mjölk. Hon ser så oerhört genomsund ut, har sådär friska tänder och en stark benstomme.

Tänk om man mötte Lisa över frukostbuffén på något hotell. Och så krockar man nästan med huvudena när båda ska ta en skiva ost. “Oj, förlåt”, säger Lisa med sin trevliga dialekt.

Och då känner man: HON HAR DÅLIG ANDEDRÄKT.

Det här scenariot är lika bisarrt som idén att jag aldrig mer skulle äta smågodis, eller att sexåringen skulle kunna genomleva en dag utan att få ett vredesutbrott. Det händer ju bara inte.

Lisa luktar säkert svagt av mint, även om man väcker henne mitt i natten när hon har influensa och har druckt två öl och ätit en påse ostbågar utan att borsta tänderna.

Ett nummer av SANS, Humanisternas (relativt) nya tidskrift, låg och drällde här hemma. Jag tycker att Humanisterna har varit rätt gnälliga genom åren. Visst, religion har många baksidor, men tonen har ofta varit raljant och nästan bitter. Dessutom har jag svårt att respektera den som bara är EMOT saker, utan att erbjuda något alternativ.

Alltnog (som Jan Guillou skulle ha kunnat skriva), SANS ville jag ge en chans ändå.

Men det gick bara inte. Och det var inte SANS fel. Det var min hjärnas fel.

Det borde inte kommit som någon överraskning. Stackars tidsskriften Fokus ligger oläst varje vecka, Svenskan är jungfruligt orörd när den slängs i papperinsamlingen varje kväll och de ambitiösa tegelstenarna på sängbordet samlar damm sedan många månader tillbaka.

SANS var bara den sista i raden.

Det här småbarnslivet med tillhörande decibelnivå, snorighet och allmänt kaos, det kräver sin man (kvinna). Någonstans ifrån måste kraften tas. Och då tas den från mitt intellektuella hjärncentrum. För tillfället får detta centrum inte en kalori i onödan. Allt går till att plocka upp spagettibitar från köksgolvet och hejda en apekatt från att snurra ut hela toarullen på badrumsgolvet.

Nu bjuder livet då och då på skön konvergens. Så också i detta fall. Min totala oförmåga att omfatta komplexa resonemang och långa meningar sammanfaller lyckligen med att det enda jag läser nuförtiden är “Lilla H hälsar på” och “Det var det fräckaste”.

Livets inneboende symmetri.

Barn ska lära sig att hjälpa till. Det vet alla. Inte bara Anna Wahlgren.

Duka besticken. (Alla besticken i en hög på ena bordshörnet.)

Hämta nallen. (Går och hämtar nallen, efter att ha släppt boken rakt ner på golvet.)

Vika tvätten. (Skapa en skrynklig knöl av pappas kalsonger.)

Allt i strävan att bli en samhällsnyttig medborgare.

Kollegan berättade om sin tvååring:

- Jag bad honom att gå och hämta papper. Han gick till toarullen, tog tag i fliken, lät rullen rulla och gick ut till mig i det andra rummet.

Han hämtade ju papper. Att man skulle riva av en bit sa inte mamma.

Jag ska inte trötta ut er. Inte på samma sätt som MacForum tröttar ut mig.

Så jag ska fatta mig kort:

Jag HATAR när företag skyller på sin “policy” för att behandla kunder illa.

Jag HATAR att höra “alla kunder ska behandlas lika” (lika dåligt då, eller?)

Jag HATAR försäljningschefer som tycker det är viktigare att få RÄTT än att få en nöjd kund. Och som tycker det är viktigare att spara några hundra spänn än att få en lojal kund.

Hur svårt ska detta vara att förstå: DET LÖNAR SIG ATT HA NÖJDA KUNDER! NÖJDA KUNDER FÅR MAN GENOM ATT VISA DEM RESPEKT!

Varför knarka? Det är bara dyrt och så kan man få ont i ryggen av alla tv-apparater man måste stjäla. (Det har kanske blivit lite bättre nu när det inte finns så många tjock-tv.)

Ett budgettips är att skaffa småbarn och sova extremt lite. Det skapar en sinnesförhöjande upplevelse av att befinna sig vid sidan av livet. Knarkigt. Och dessutom klantar man sig som vilket fyllo som helst.

Samma effekt. Mycket billigare.

Jag tror faktiskt att jag SKJUTER någon om jag ser en reklamsnutt till om smärtstillande läkemedel.

Har du en förslitningsskada i axeln efter att ha jobbat med tunga lyft i vården i många år? Smeta på lite gel så kan du fortsätta jobba som vanligt, inga problem!

Har du ont i ryggen för att du sitter vid ett skrivbord hela dagarna och åker bil överallt? Ta en värktablett som bara NÄSTAN är så stark att den borde vara receptbelagd, så kan du måla om vardagsrummet så snabbt och lätt, så!

För att inte tala om alla läkemedel mot sura uppstötningar. Varför ändra på vad man äter när man kan knapra i sig lite lödderbildande piller som räcker i 24 timmar?

Oh man, jag blir så matt.

Men jag ändrar mig. Jag ska inte skjuta någon. Jag ska SLÅ personen istället, lämpligen en reklammakare. Men det gör inget. Han kan ju smeta på lite smärtstillande gel.

(Notera att jag inte vill slå Ipren-mannen. Jag såg en intervju med skådespelaren som gör denna blåa lilla gubbe. Han var en mycket sympatisk man som ser ut som han gör eftersom han blev förlöst med tång och då klämdes något tillväxtcentrum ihop i hans huvud. Tragiskt. Han har fått utstå mycket. Så honom slår jag inte.)

Jag köper smalare och smalare byxor, tycks det. Först var de smala överst. Nu är de även smala längst ner kring benen.

Jag känner mig som en tub kaviar. Eller snarare en tub med deg. En full tub. Som någon klämmer på. Någonstans måste degen ta vägen. Och det gör den. Den väller upp runt linningen. Och blir en fysisk manifestation av det amerikanska uttrycket muffin top.

Rätt snyggt, om jag får säga det själv.

Titta vilket fint paket jag har fått! Fantastiska frimärken.

Jag beställde en begagnad “Den som vandrar om natten” på min favoritsajt Bokbörsen och fick boken hemskickad i detta underbara emballage. Så förutom att man kan hitta utgångna böcker otroligt billigt, kan man även få sådana här små estetiska fyrverkerier i brevlådan. Tack Ulla-Britt!

Bokbörsen! Bokbörsen!