Så har man gått å blett MOSTER! Bra jobbat, syster! Ett litet underverk till gossebarn!

Men nu kan man ju inte enbart försjunka i spädbarnets ljuvlighet. Viktiga frågor behöver avhandlas.

Vad INNEBÄR detta mosterskap för mig, känslomässigt, pliktmässigt och imagemässigt?

Vi tar den sista punkten först: image.

Vi konstaterade på jobbet att “moster” låter tjockare än “faster”, men att “faster” låter äldre än moster. Jag låter alltså tjock och ung, om jag kallar mig moster. Kan jag leva med.

Angående känslor:

Aaaaahh, jag ser fantastiska möjligheter att gosa och skämma bort och älska! Och finnas till hands att rymma till när mamma och pappa är dumma. Allt det bra med att ha barn, med andra ord. Men inget av det dåliga. Fantastiskt.

Slutligen: plikterna. Jag ser det som självklart att jag har frikort att skämma bort gossen på ett sätt som hans föräldrar inte får lov till. Detta betraktar jag samtidigt som min PLIKT.

I övrigt famlar jag lite här. När jag kastade ut frågan till vännerna fick jag följande tips:

- spela kort med honom.

- läs fruktansvärt många böcker för/med honom.

- lär honom virka.

- lär honom alla dina egna konstiga ovanor, så att de säkert stannar i släkten även om dina egna barn inte tar över dem.

Mer input, tack!

“Tjejer ska ju alltid gå på toaletten två och två, höhö”, brukar det låta.

Hemma hos oss är det sant. När sexåringen känner att det är dags för en sittning brukar hon alltid bjuda med tvååringen in på toa. Sedan sitter de där och bibbedibabblar en lång stund.

Vi har skrattat lite åt det där, maken och jag. Tills vi kom på att det kanske är en modell för oss också. Vi har ju så svårt att hitta tid för att avhandla även de enklaste vardagsfrågor. Alltid blir man avbruten.

Så nästa gång maken vill “sköta magen” som min mormor brukade uttrycka saken, ska jag slå mig ner på barnpallen från Ikea och konversera honom. Ibland får man kanske ta en paus om han behöver fokusera lite extra. Det är helt ok.

Jag förstår själv att den  här idén är helt sjuk. Den säger kanske något om vår akuta brist på vuxentid.

När man kommer hem till Casa Inferno efter en vilsam dag på jobbet, hinner man inte mer än glänta på ytterdörren förrän alla grynen kommer rasslande som kackerlackor. Behoven staplas på varandra fortare än man hinner säga “kvällskaos”: minst två vill GENAST sitta i mitt knä (själva), samtidigt som de skriker i mun på varandra. Den tredje vill gärna sjunga högt med konstlad röst och sedan åka skridsko på golvet i strumplästen.

En kollega berättade att hon på ett liknande sätt möttes av en välkomstkommitté varje gång hon kom hem. Den är något äldre än min mycket unga klan och därför väldigt PLADDRIG.

- Jag vill ha det som i filmen E.T. Vi kan plasta in hela huset och så har vi en sluss som jag kan komma in i först, innan jag kommer in till barnen. Så att jag är i huset men ändå får vara för mig själv.

En strålande idé. Jag skulle vilja föreslå att man kan placera lite praliner i slussen, samt en skön fåtölj för mamma att vila i en stund, medan hon ögnar igenom dagens tidning. Eventuellt blir hon kvar i slussen någon halvtimme.

Jag är lite bekymrad över lustmordet på Anna Wahlgren.

Visst. Det är dumt att ha mobbingdagar för sina barn.

Det är inte bra att missbruka alkohol, i synnerhet inte när man har ett föräldraansvar.

Totalt sett är det förstås inte bra att vara en kanstött person med ett känsloliv som är lite fucked up.

Men.

Anna Wahlgren har faktiskt sagt en del bra saker också. Till exempel att vi ska låta våra barn få ta del av vår vardag, inte sitta på en liten fluffegullekudde och bli uppassade som små prinsar och prinsessor. De ska få hjälpa till med det de kan, eftersom det bygger självkänsla och gör att de känner sig kompetenta.

Hon har sagt att man alltid ska ge ett litet barn all den mat det efterfrågar, eftersom motsatsen väcker ångest.

Och hon har sagt att man aldrig ska skuldbelägga barnen.

Så här har vi en person som både gjort riktigt korkade saker och riktigt bra saker. Frågan är om folk håller i minnet vilken positiv kraft Anna stundtals har varit för svenska föräldrar? Eller om de njuter lite för mycket av att säga “Jaha, det var väl det jag visste, sådär perfekt är INGEN”.

Hennes dotter har sin fulla rätt att tycka och säga vad hon vill. Men då måste man komma ihåg att även hon är en egen person med egna livsval. Alla syskonen Wahlgren kanske inte tycker likadant som hon.

Nyanser, tack. Nyanser.

Vi var på Naturhistoriska med avkomman.

Det är ett märkligt ställe. Här blandas knastertorra adjunkttexter om sjöstjärnans filtreringssystem med riktigt underhållande material om alger. För att inte tala om alla de urblekta fiskliken. Hela stället luktar gammal elefant och bär på löften om hemligheter, djupt ner i lagerutrymmena.

Nummer 3 sprang omkring som vanligt och tallade på allt han nådde.

Nummer 2 sa “Kan vi gå vidlare nu” nästan hela tiden. Kanske upplevde hon att elefantens ande flåsade henne i nacken. Fast hon blev klart lättad när hon upptäckte att lejonen inte var levande.

Nummer 1 hade problem med att elefanten hade blivit skjuten enbart för att bli uppstoppad. Hon började nästan gråta.

Och jag är böjd att hålla med henne. Elefanten mötte sitt öde i Angola 1948. Hans baneman hette David Sjölander och var konservator för Naturhistoriska. Sjölander var väldigt sugen på att fixa en elefant till samlingarna. Vilket han alltså gjorde.

Här kan man tänka på två sätt:

1. Sjölander gjorde en fin pedagogisk bedrift när han dödade och baxade hem ett enormt däggdjur för att alla skolbarn framöver skulle få se hur en elefant ser ut.

2. Sjölander ville ha ett präktigt eftermäle. Och det smakade nog fågel att bräcka konservatorerna på andra naturhistoriska museer i norra Europa.

Sanningen är förmodligen en mix av 1 och 2. Men en viss doft av pissing contest når min näsa.

När jag tittade in i elefantens ögon av glas såg jag förvånande nog inget lidande. Han såg mest trött ut. Men så hörde jag en viskning i mitt öra, som från en annan dimension:

- Vänta ni bara. När jag och mina fränder tar över jorden ska man kunna se uppstoppade människor på alla våra museer. Och i den största montern ska vi sätta en KONSERVATOR.

Håret reste sig i nacken. Just då sa nr 2 som tur var “kan vi gå vidlare nu” så vi smet ut till den malmska valen. Undrar vad som kommer hända med Malms ättlingar om det blir valarna som tar över.

Härom helgen hade jag som sagt damerna på visit.

Vi pratade om relationen till våra föräldrar. Mina päron har alltid varit generösa. I den kaotiska trebarnsfamiljen är det oerhört uppskattat med nära anhöriga som är givmilda med allt från nybakat bröd till barnvakt och ekonomiska bidrag.

En av damerna berättade att hennes päron är likadana. Hennes mamma brukar säga:

- Jag vill hellre ge med varm hand än med kall.

En fras som lyckas vara både morbid och rörande på samma gång, det är inte så vanligt.

Julen tar fram det vackraste i oss. På samma sätt som arvstvister och bröllopsbestyr.

Vanligtvis vettiga personer blir så hårt uppskruvade och fyllda med benhårda åsikter att de skulle kunna ha ihjäl en nära släkting med en skruvmejsel vid minsta antydan till avvikelser från HUR DET SKA VARA.

En mig närstående person hade under många av min barndoms jular folkdräkt på sig. Hon stod i köket i sin lilla hätta och svettades vid skinkspadet och grötgrytan. En jul var hon så stressad att hon mådde illa. Då insåg hon att det kanske var dags att knyta av sig det folkloristiskt randiga förklädet och tagga ner ambitionerna lite.

En kollega berättade att hans svärmor tog över ett tungt ansvar när hennes mor gick bort: att stå för julbordet. Pressen blev stor. Hon ville prestera väl.

- Plötsligt hade julbordet två våningar. Och varje år beställde de en halv ko. Stora, blodiga backar med kött som vi var tvungna att hjälpa till med - det skulle ju malas och beredas på olika vis, berättade kollegan.

Är detta glädjens och kärlekens högtid? Oftare är det de sjuka traditionernas högtid. För mig har poängen alltid varit att få umgås med familjen. (Jag är ju lyckligt lottad och råkar gilla min familj.)

Julmat är väl gott och julklappar är väl kul. Men kraven är så förbannat högt ställda. Traditionens bojor är så skavande. Det är så TRIST att titta på samma anka som man gjort 30 gånger tidigare, och låtsas att det är något speciellt.

När jag nu har barn ligger det en rätt rolig utmaning i att skapa egna traditioner som man gillar. De tråkiga traditionerna slänger vi i soptunnan. Och så skiter vi i vad folk tycker, och fokuserar på att vara med dem vi gillar.

Vad säger du? Är du på?

Nu är det snart jul.

Jo, det är det. Spelar ingen roll att du hävdar att det är november.

Jag har gått från plus till minus till plus i jultyckande. Som barn gillade jag det. I vuxen ålder var jag under en period skitless på julen. Samma jävla Kalle Anka vartenda år. Samma chokladkoma, samma helgseghet.

Med små gryn i huset har saken hamnat i ett annat läge. De tycker ju att detta är SPÄNNANDE!

Planer för årets jul i Casa Karmalm:

1. Bordsgran. Definitivt. Annars dröjer det två millisekunder innan Pillejoxmajoren vill leka julgranskula och välter hela rasket över sig.
2. Glitter i drivor. En självklarhet när det bor två (egentligen tre…) prinsessor under samma tak. Ålder: 2 och 6 år (och 37).
3. Kulörta lampor. Vårt hem ska inte stå en thailändsk karaokebar efter. Maken har gått ut hårt genom att köpa en skapelse som skiftar färg en gång var tredje sekund.

Det blir en bra jul i år. Och den 21 december firar vi Pillejoxmajorens 1-årsdag!

Som en ny übermensch kom jag hem från Hamburg, med väskorna fulla av presenter till familjen och magen full av tysk kål i olika varianter. (Jag gillar kål.)

En sak som jag vetat hela tiden blev jag ånyo uppmärksam på: Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Med detta menar jag att man är ju aldrig nöjd. Aldrig.

När jag ska åka iväg på husmorssemestern börjar jag längta efter barnen INNAN jag har lämnat landet. Helst vill jag inte åka.

När jag väl är iväg längtar jag hem.

När jag kommer hem kan jag sakna den otroliga friden i att inte ha tre apekatter hängande i särken.

Lustigt hur livet tycks uppbyggt på att man alltid ska vilja ha det man inte har. Det är kanske grunden för hela vår överlevnad, detta att sträva vidare, ständigt sträva.

Nu vill jag inte påstå att jag är missnöjd hela tiden, inte alls. Jag är en glad skit. Men jag verkar vara lite i osynk med min tillvaro, eller hur?

Fredagkvällen blev inte som väntat.

Väntat: Middag med decibelnivå som en jetmotor. Därpå tornado-nattning, kollaps i tv-soffan, Skavlan som vaggvisa och sedan over and out.

Oväntat: Biljetter till West Side Story på Göteborgsoperan och barnvakt.

Svärfar hade fått biljettpresentkort av mig och Maken. Men sedan blev svärfars teatersällskap förkylt och febrigt, så biljetterna gick i retur till avsändaren, kan man säga.

Vi skrämde fram lite snygga kläder ur garderoben, riggade gänget för läggning och lämnade sedan över till Farfar Barnvakt.

I bilen satt vi som i trans. Det var så tyst. Ingen “Manboy” på repeat i bilstereon. Inga skrik i baksätet. Våra kläder var fria från snor. I gångtunneln från parkeringshuset till operan stod en snubbe och kissade mot glasrutan men vi behövde inte torka upp efter honom.

Vi satt stilla i flera timmar i varsin teaterstol utan att rusa ikapp en enda person som åt upp kritor eller grävde fram jord ur en blomkruka. Jets och Sharks betedde sig i och för sig ganska barnsligt på scenen men det var liksom inte vårt problem. I pausen åt vi jordnötter som man fick lov att tappa på golvet utan risk för att kväva någon.

Man kan faktiskt göra så här. Man kan ha en civiliserad kväll. En era är över, en annan tar sin början. Vi har chockats in i en ny tidsålder.