Nu stundar trettonhelgen. Högtiden då vi firar att tre män i lustiga hattar kom fram till Ferdinand… nej, jag menar Jesusbarnet & Co.

De hette Kasper, Melker och Baltsar, de tre vise männen. Och de frambar gåvor av guld, rökelse och myrra.

Ursäkta mig. Men föreställ dig nu att du är Maria. Du är nätt och jämnt byxmyndig och har fött ditt första barn helt utan epidural och lustgas i ett skruttigt skjul som knappt är värt namnet stall. Dina rumskompisar är en åsna, en kossa och en äldre herre som enligt uppgift ska vara din make Josef. Dina kläder luktar sur mjölk och istället för en binda har du gammal halm i trosorna.

När din bebis är två veckor gammal anländer tre uppklädda herrar på kamel. De pratar en rotvälska som du knappt förstår och det är ju rätt störigt. Men de har åtminstone presenter med sig. Tänker du.

Tills du upptäcker att presenterna består av GULD, RÖKELSE och MYRRA. Inte fräscha bebiskläder, blöjor, en barnvagn. Inte ens mat. När du mest av allt längtar efter en rejäl ost och ett par rena underbyxor får du rökelse. TACK.

Så fantiserade jag. Sedan googlade jag på den konstigaste presenten myrra och fick veta att det är harts eller olja som framställs ur kådan från myrraträdet, och den oljan är antiseptisk och smärtstillande. Så lite nytta kunde hon ha av gåvorna ändå, Maria.

Men man kan ju konstatera att hade det varit tre visa kvinnor, så hade de haft med sig BLÖJOR, BRÖSTVÄRMARE och EN BIDÉ.

Lite disträ, lite tankspridd står jag och tittar på mina egna underben. Jag kommer på mig själv med att vara fascinerad. Efter ett tag hinner den medvetna tanken ikapp.

Jag har vrister.

JAG HAR VRISTER!!!

Benen är inte jämntjocka längre! Fantastico.

Kan detta betyda att jag kommer att ha en midja någon gång i framtiden?

- Mamma?

- Ja?

- Jag är lite trött.

- Jag förstår det. Jag med. Men du skötte dig väldigt snyggt, måste jag säga.

- Det gjorde du med, mamma. Men du?

- Ja?

- Nu får du sluta upp med att kalla mig X.

- Självklart, älskling. Nu är det R som gäller!

(Välkommen lilla tjej, som föddes hastigt men ändå mycket lustigt, för ett dygn sedan!)

Naturen är smart.

En förlossning är inte som en kräftskiva, eller en inflyttningfest, eller ett födelsedagskalas. (Eller jo, kanske det sistnämnda, om man ska vara logisk.) (Kanske mittenalternativet också, förresten.)

En förlossning är allt lite läskig när man står inför den och väntar på att den ska drabba en med all sin mäktiga kraft.

Men nu är kroppen full - full av bebis, ihopsamlad vätska, extra fläsk och överdrivet mycket mat som jag äter för att fördriva tiden.

Dessutom gör den ont - ont i bäckenet när jag reser mig upp, sätter mig ner, vänder mig i sömnen.

Därtill är den obekväm - obekväm när jag inte kan knyta händerna ordentligt för att de är så svullna och när maten åker hiss i matstrupen.

Med andra ord: Naturen är smart.

“Skitless” övertrumfar “nervös”.

Förlossning - come and get the best of me!

Maken är rolig. Han har humor. På riktigt, alltså. Han kan retas med mig preciiiis på gränsen, så att jag blir arg, fast det blir jag ändå inte för att han är så rolig.

Att föda barn är ju lite svårt att närma sig. Då kan humor fungera bra. En av poängerna med att starta den här bloggen var faktiskt att jag mådde så våldsamt pyton i början av graviditeten, att  jag kände ett behov av att få distans till eländet genom att försöka skriva roligt om det. Och det hjälpte.

Men det är lite känsligt. Vem som helst får inte skämta hur som helst om att vara gravid och att föda barn. Det som skulle kunna vara bisarrt och roligt kan precis lika gärna tippa över och bli brutalt och okänsligt.

Svårt, det där.

Vi profylaxandas en hel del hemma i soffan nu. Maken har det inte så lätt. Han försöker verkligen göra som det står i instruktionshäftet och klappa mig och komma med små fina uppmaningar om att slappna aaav. Och jag är dum och rättar honom lika okänsligt som värsta Caligula-läraren.

För att jag har lite ågren, förstås. För om man går in i det här på allvar, tillsammans, då blir det så verkligt. Hu. Föda barn…

Men han ger inte upp. Senast började han tralla på Tove Janssons höstvisa:

“Skynda dig älskling, skynda att krysta…” och det tyckte jag var hysteriskt kul.

Humor är kungsvägen till hjärtat, så är det bara. Puss, Maken!

I helgen gick Maken och jag profylaxkurs.

Den var FANTASTISKT bra.

Upplägget var seriöst och jag lärde mig massor. Kursledaren Matilda var lyhörd, smart och erfaren. Dessutom var hon riktigt, riktigt rolig. Deltagarna var alerta och intresserade, alla var jämna par varav ett samkönat. Hela stämningen var perfekt.

Jag som har så lätt för att lipa fick översvämning i ögonen titt som tätt. Det är så laddat med förlossning, inte bara för att det gör ont utan för att det är en nästan överjordisk upplevelse. Så konstigt, så olikt allting. På ett sätt är man nära döden när man föder barn. Då menar jag inte att det skulle vara farligt, utan mer på ett filosofiskt plan: man befinner sig nära livets tunna hinna, eftersom någon ny är på väg in i världen. Inte så olikt när en människa lämnar livet. Det är olika portar, bara.

Nu ska vi öva andning så att kroppen är med på noterna när D-Day infinner sig. Men redan nu kan  jag varmt rekommendera Annas profylax. Och här är vår grymmefina kursledare.

Idag är det dags för a-puh, a-puh.

Det vill säga profylaxkurs.

Jag är lite nervös. Först fattade jag inte varför. Jag är alldeles för fånigt lagd för att bli generad av att ligga och flämta tillsammans med ett gäng främlingar. Det är inte det.

Men så insåg jag: Okej, nu går vi kurs. Då är det alltså sant. Det blir en förlossning till, inom en inte alltför avlägsen framtid.

Hjääääälp…

Goda förlossningsminnen är mer än välkomna! Jag har egna, bra minnen från förra gången men är ytterst tacksam för lite positiv input för att bita huvudet av det här nervositetsmonstret.

Nu har jag beställt ett amningslinne från Tusenblå. Det ser lite knäppt ut, som en hemvävd variant av ett porrplagg, men tanken är faktiskt att man ska ha något mer utanpå.

Så kan man amma X utan att exponera hela sin degiga, vita, pösiga mage. Fint som snus.

Inte ens som gravid slipper man bildspråk från sportens värld. Förlossningen brukar liknas vid att avverka ett maratonlopp och sedan runda av med att slå världsrekord i höjdhopp.

Goda vännen: “Äh, min andra förlossning var mer som att springa Vårruset.”

I juni ska X födas. Då blir vi tvåbarnsföräldrar. Detta föranleder goda vänner som ligger steget före att säga:

“Passa på och njut nu, innan barnet föds!”

Och jag som trodde att kvoten för domedagskommentarer fylldes när vi väntade på första barnet. Men icke.

Ingen skugga över våra vänner, för det ligger säkert något i vad de säger. Problemet är att de knackar hål på min fina optimistbubbla.

“Men, vad menar dom? Maken och jag har ju redan genomlevt en bebisperiod, vi kan det nu. Det blir inga problem. Vänta lite, varför använde jag ordet “genomlevt”? Det ser ju gulligt ut på fotografierna, var det inte mysmys hela tiden när S var bebis?”

Och så börjar minnen komma upp till ytan - minnen av förvirring och oro, av skruvad tidsuppfattning, av den revolutionerande upptäckten att fyra timmars sammanhängande sömn är ett minimum för att man inte ska känna sig helt koko.

Det var faktiskt inte skitkul den första tiden. Inte alls. Och nu ska vi göra det igen, med en treåring i huset.

Men så tänker jag att det värsta, det allra jobbigaste, det var känslan av att komma in i ett nytt, obekant universum där gränserna var okända. Att bli förälder var kaosartat för mig (och för Maken också). Jag gick igenom en liten kris, även om jag inte förstod det då. Amningsproblem, rinnande bebisbajs och hackig nattsömn var ingenting jämfört med att mödosamt leta sig fram till sin nya position i den nya världen.

Men nu är jag verkligen en Mamma och Maken är definitivt en Pappa. Examinerade, licensierade och legitimerade. Vi kan trycka det på våra visitkort, så klappat och klart är det. Vi har inte uppnått professorsgraden än och det finns mycket kvar att lära, men rollen är spikad.

Genast känns utsikterna ljusare.