Ett vanligt fenomen när man är gravid är att man får fint, fint hår. Det beror på att hår som man annars skulle ha tappat väljer att sitta kvar på huvudet mycket längre.

Tills barnet är fött och man börjar amma.

Då tappar det kvarklängande håret all livslust och rasar av huvudet i stora sjok.

Varpå man får vikar i hårfästet och ser ut som Jack Nicholson. Om man har tur.

Sedan tar håret ny sats och börjar växa ut igen. Då blir man så här fin. Känns som att jag har goda förutsättningar att se ut som han i Prodigy. Bara lite grön färg, så.

Lite disträ, lite tankspridd står jag och tittar på mina egna underben. Jag kommer på mig själv med att vara fascinerad. Efter ett tag hinner den medvetna tanken ikapp.

Jag har vrister.

JAG HAR VRISTER!!!

Benen är inte jämntjocka längre! Fantastico.

Kan detta betyda att jag kommer att ha en midja någon gång i framtiden?

Treåringen är ljuvlig.

Men det är sovmorgonen också.

Ibland föredrar man den senare framför väldigt piggt, väldigt tidigt Memo-spelande med den förra.

Maken och jag är rätt bra på att fördela trynmorgnarna jämnt mellan oss. Varannan-principen gäller, och funkar hyggligt i praktiken.

Nu har jag börjat tillämpa samma princip på mig själv.

Varannan natt sover jag lugnt och fint, går bara på toaletten två gånger och vaknar sedan lagom tills det är dags för resten av familjen att stiga upp.

Varannan natt är jag uppe varannan timme, vimsar och snor runt i sängen, lossar svettklistrigt hår från hals och ansikte med jämna mellanrum och är klarvaken i svinottan.

Varannan. Den fördelningen låter väl rättvis?

Varför känns det då som att jag har missat något?

Ok. Välj själv:

1: En värld full av fysisk och känslomässig smärta, förluster, motgångar, hårt arbete, besvikelser, överkokta grönsaker och Lars Ohly.

eller

2: Perfekt tempererat badvatten, ett rodnande dämpat ljus, en mild kuliss av rofyllda ljud och en jämn tillförsel av perfekt avvägd mat.

Kanske inte så konstigt att X väljer att stanna kvar därinne.

I takt med att jag laddar för nedkomsten, är det som att jag krymper.

Inte fysiskt, för guds skull.

Men i perpektivet. Mer här och nu än någonsin.

Svårt att komma ihåg att det inte alltid har varit så här, svårt att föreställa sig att det inte alltid kommer att förbli så här.

Hormoner fuckar med ens tankeförmåga. Den saken är klar. Oj, jag drog en slutsats! Fantastico! Måste nog fira med lite glass.

Naturen är smart.

En förlossning är inte som en kräftskiva, eller en inflyttningfest, eller ett födelsedagskalas. (Eller jo, kanske det sistnämnda, om man ska vara logisk.) (Kanske mittenalternativet också, förresten.)

En förlossning är allt lite läskig när man står inför den och väntar på att den ska drabba en med all sin mäktiga kraft.

Men nu är kroppen full - full av bebis, ihopsamlad vätska, extra fläsk och överdrivet mycket mat som jag äter för att fördriva tiden.

Dessutom gör den ont - ont i bäckenet när jag reser mig upp, sätter mig ner, vänder mig i sömnen.

Därtill är den obekväm - obekväm när jag inte kan knyta händerna ordentligt för att de är så svullna och när maten åker hiss i matstrupen.

Med andra ord: Naturen är smart.

“Skitless” övertrumfar “nervös”.

Förlossning - come and get the best of me!

Nu har vi smalnat av urvalet av namn något.

Flicka:

Flaxa, Frida-Freja eller Beatrize.

Pojke:

Karry-Kennart, Benito eller Kevvvin.

Man vill ju vara originell, som alla andra.

Somnar klockan 23 - jag i sängen, Maken i soffan eftersom jag snarkar som ett diesellok så här sista gravidmånaden.

Vaknar vid ett-tiden av att en treårig pingla i randigt nattlinne kommer insnubblande i sovrummet. (Hon struntar i att jag snarkar.) Gör plats bredvid mig. S däckar direkt.

S svettas. S lägger upp sina ben på mig. S gnisslar tänder. S grymtar.

Öronproppar.

Fogen bränner. Har utvecklat vända-mig-med-kudde-mellan-knäna till en konstart. Utövar denna, men vaknar varje gång jag vänder mig.

Fåglarna börjar kvittra i björken utanför.

S snörvlar.

Svårt att dela täcke med en treåring. Hämtar S:s Pippi-täcke, slumrar under det ett tag.

Funderar på om tidningen kan ha kommit än.

X börjar böka i magen. Umgås en stund.

Går upp klockan 5, knallar ner i köket. Äter frukost, går in på Facebook. Björken mallar sig med sina nya löv utanför köksfönstret. Luften frisk och krispig.

S piper. Jag går upp till henne, hon gillar inte att jag har lämnat sängen och beordrar mig att lägga mig bredvid henne. Hon somnar om på tre sekunder. Njuter av att titta på världens vackraste lilla ansikte i några minuter. Går ner till filen igen.

Jag tackar högre makter för hormonerna som gör att jag inte går igång på sådant som dålig nattsömn. Äsch, det är luuuugnt, liksom.

Tänk vilken oerhört god idé det var att ta några veckor ledigt innan X kommer ut. Middagsluren den bästa är.

Maken är rolig. Han har humor. På riktigt, alltså. Han kan retas med mig preciiiis på gränsen, så att jag blir arg, fast det blir jag ändå inte för att han är så rolig.

Att föda barn är ju lite svårt att närma sig. Då kan humor fungera bra. En av poängerna med att starta den här bloggen var faktiskt att jag mådde så våldsamt pyton i början av graviditeten, att  jag kände ett behov av att få distans till eländet genom att försöka skriva roligt om det. Och det hjälpte.

Men det är lite känsligt. Vem som helst får inte skämta hur som helst om att vara gravid och att föda barn. Det som skulle kunna vara bisarrt och roligt kan precis lika gärna tippa över och bli brutalt och okänsligt.

Svårt, det där.

Vi profylaxandas en hel del hemma i soffan nu. Maken har det inte så lätt. Han försöker verkligen göra som det står i instruktionshäftet och klappa mig och komma med små fina uppmaningar om att slappna aaav. Och jag är dum och rättar honom lika okänsligt som värsta Caligula-läraren.

För att jag har lite ågren, förstås. För om man går in i det här på allvar, tillsammans, då blir det så verkligt. Hu. Föda barn…

Men han ger inte upp. Senast började han tralla på Tove Janssons höstvisa:

“Skynda dig älskling, skynda att krysta…” och det tyckte jag var hysteriskt kul.

Humor är kungsvägen till hjärtat, så är det bara. Puss, Maken!

Så.

Då var man ledig.

Som egen företagare är det ju inte precis så att man säger hejdå till kollegerna och går hem från jobbet. Det är samma köksbord och samma dator som alltid. Samma förmiddagsmacka och samma hemmakopp.

Men det är också en ambition - en idé om att låta sig vara lite lös och ledig i några veckor innan X föds.

Lite jobb blir det. Men inget extra, inget stort. Och antagligen inget nystartat.

Här ska softas!

På att-göra-listan:

- Plantera ut förkultiverade blomster i rabatten. (Check.)

- Klippa vår minimala gräsmatta.

- Göra i ordning begagnad docksäng till S.

- Och sy lite docklakan.

- Och fixa nya överdrag till soffkuddarna som har börjat lukta gammal hårbotten.

- Baka något gott.

- Fika en miljon gånger på stan.

- Gå runt mycket långsamt på stan.

- Luncha med goda vänner på stan.

Det här kan nog bli helt ok.