Jag HATAR när vuxna människor pratar som småbarn.

Då menar jag inte när de gullar med RIKTIGA småbarn. Helt ok.

Jag syftar på folk som pratar med ljusare röster än vad som egentligen är naturligt för dem. Som liksom studsar på orden istället för att betona dem ordentligt. Och som har ett bedjande tonfall.

Det (kanske omedvetna) syftet är förmodligen att beveka omvärlden, så att den sänker kraven på den stackars lilla personen.

Fast på mig får det precis motsatt effekt. Det är väldigt bra att jag ytterst sällan har tillgång till automatvapen, kan jag bara säga.

Jag har trott att ofoget att pjata med bajnjöst är något som enbart finns hos vissa kvinnor. Fel. Idag gick jag bakom en medelålders karl som var gott och väl 185 cm lång. Och hörde att HAN pjatade som en liten, liten kille i sin mobil.

Aaaaaahhh…. Jag sprängs av ilska…

Idag fick jag veta detta:

En mamma i bekantskapskretsen gick in till sin lilla flicka, elva månader, på morgonen. Då låg flickan död i sin säng. Hon hade dött under natten.

Jag vet inte vad jag ska säga om detta.

Det finns liksom inga ord.

Bara en dörr som jag inte vill öppna, för bakom den dörren finns känslor jag inte kan hantera.

Jag hörde delar av Tendens på P1 idag, programmet handlade om sexuella övergrepp på barn. Jag tror att det var Carl Göran Svedin, en forskare på området, som fick frågan om det fall som hade berört honom mest. Då berättade han om en pojke på drygt fyra år som blev filmad när han utsattes för våldtäkt av en man. Pojken vände sig mot kameran och frågade “Är jag en människa?”

Gåshud.

Han träffade verkligen mitt i prick med den frågan. För förövaren var han ingen människa, utan en leksak. Och det förstod han, så liten han var. Så otroligt kärnfullt. Och så förfärligt.