Min senaste mobiltelefon hade en fiffig funktion. Den visade klockdisplayen när man knackade på den. Det var lite fancy.

Den telefonen har blivit lika omsprungen som David Lega skulle bli om han ställde upp i 100 meter i OS.

ALLA, säger ALLA, har iPhone numera.

Men så körde jag in i kaklet med min lilla hopfällbara Nokia. När det inte gick att prata i den utan hörlurar, då insåg till och med jag att det var dags för en uppgradering.

Jag har påbörjat en period när jag är föräldraledig några dagar här och där. Idag var en sådan dag. Pillejoxmajoren och jag hade lämnat av systrarna på skola och dagis och begett oss in till stan på spårvagnen. Pillejoxen hade hälsat på halva Göteborg och var lite trött, så han slocknade ovanligt tidigt. Jag såg min chans och inom 30 sekunder befann jag mig i telefonbutiken.

Där började proceduren som föranledde rubriken ovan.

För jag kan inte för mitt liv förklara hur det blev som det blev. Snirkliga är det minsta man kan säga om beslutsvägarna.

Jag KAN ha haft som utgångspunkt att inte ha så höga fasta kostnader. Jag KAN också ha sagt att jag inte behöver en avancerad telefon. Jag KAN även ha bestämt mig för en halvgammal version av iPhone.

Så KAN det ha varit. Men det känns som en avlägsen dröm. För nu har jag ett avtal med rätt höga fasta kostnader och sitter med typ senaste modellen av en HTC i näven.

Förmodligen är det helt enkelt frågan om brutalt självbedrägeri. Jag vill visst ha en avancerad telefon, jag bara låtsas att det inte är viktigt. I ett obevakat ögonblick drogar jag mig själv så att jag tappar kontrollen och går in och köper en dyr lur av en kille med bra mycket tatueringar på armarna.

Jag köpte förstås till en sån där skyddsfilm till displayen. Men skal fanns inte till den här modellen - än. (Så ny och fräck är den, förstår ni.) Däremot kunde jag köpa en pouch om jag hade lust.

PUNG!!! DET HETER PUNG!!! ville jag skrika. Men det kanske var lika bra att jag höll tyst.

För att göra det hela ännu mer surrealistiskt, så sov Pillejoxmajoren hela tiden som jag var i telefonbutiken. Han fortsatte sova så att jag han göra alla mina andra ärenden och sedan var han urcharmig på spårvagnen hem. Kanske hade han också fått knark.

Jag kom ju hem pung-lös. Men eftersom jag skulle ha luren i jackfickan under hela hämtnings-racet och eftersom himmelens portar hade öppnat sig och regnet vräkte ner, så fick den bo inuti en gammal (ren) socka, för att skyddas från vätan. Det där med sockan är väldigt typiskt mig, på något deprimerande vis.

Jag ska inte trötta ut er. Inte på samma sätt som MacForum tröttar ut mig.

Så jag ska fatta mig kort:

Jag HATAR när företag skyller på sin “policy” för att behandla kunder illa.

Jag HATAR att höra “alla kunder ska behandlas lika” (lika dåligt då, eller?)

Jag HATAR försäljningschefer som tycker det är viktigare att få RÄTT än att få en nöjd kund. Och som tycker det är viktigare att spara några hundra spänn än att få en lojal kund.

Hur svårt ska detta vara att förstå: DET LÖNAR SIG ATT HA NÖJDA KUNDER! NÖJDA KUNDER FÅR MAN GENOM ATT VISA DEM RESPEKT!