Ett nummer av SANS, Humanisternas (relativt) nya tidskrift, låg och drällde här hemma. Jag tycker att Humanisterna har varit rätt gnälliga genom åren. Visst, religion har många baksidor, men tonen har ofta varit raljant och nästan bitter. Dessutom har jag svårt att respektera den som bara är EMOT saker, utan att erbjuda något alternativ.

Alltnog (som Jan Guillou skulle ha kunnat skriva), SANS ville jag ge en chans ändå.

Men det gick bara inte. Och det var inte SANS fel. Det var min hjärnas fel.

Det borde inte kommit som någon överraskning. Stackars tidsskriften Fokus ligger oläst varje vecka, Svenskan är jungfruligt orörd när den slängs i papperinsamlingen varje kväll och de ambitiösa tegelstenarna på sängbordet samlar damm sedan många månader tillbaka.

SANS var bara den sista i raden.

Det här småbarnslivet med tillhörande decibelnivå, snorighet och allmänt kaos, det kräver sin man (kvinna). Någonstans ifrån måste kraften tas. Och då tas den från mitt intellektuella hjärncentrum. För tillfället får detta centrum inte en kalori i onödan. Allt går till att plocka upp spagettibitar från köksgolvet och hejda en apekatt från att snurra ut hela toarullen på badrumsgolvet.

Nu bjuder livet då och då på skön konvergens. Så också i detta fall. Min totala oförmåga att omfatta komplexa resonemang och långa meningar sammanfaller lyckligen med att det enda jag läser nuförtiden är “Lilla H hälsar på” och “Det var det fräckaste”.

Livets inneboende symmetri.

Barn ska lära sig att hjälpa till. Det vet alla. Inte bara Anna Wahlgren.

Duka besticken. (Alla besticken i en hög på ena bordshörnet.)

Hämta nallen. (Går och hämtar nallen, efter att ha släppt boken rakt ner på golvet.)

Vika tvätten. (Skapa en skrynklig knöl av pappas kalsonger.)

Allt i strävan att bli en samhällsnyttig medborgare.

Kollegan berättade om sin tvååring:

- Jag bad honom att gå och hämta papper. Han gick till toarullen, tog tag i fliken, lät rullen rulla och gick ut till mig i det andra rummet.

Han hämtade ju papper. Att man skulle riva av en bit sa inte mamma.

Varför knarka? Det är bara dyrt och så kan man få ont i ryggen av alla tv-apparater man måste stjäla. (Det har kanske blivit lite bättre nu när det inte finns så många tjock-tv.)

Ett budgettips är att skaffa småbarn och sova extremt lite. Det skapar en sinnesförhöjande upplevelse av att befinna sig vid sidan av livet. Knarkigt. Och dessutom klantar man sig som vilket fyllo som helst.

Samma effekt. Mycket billigare.

Visst är pillejoxmajoren jobbig ibland, men att ge honom FISKRENS tycker jag är att ta i. Det är i och för sig rens av lax och inte vilken skräpfisk som helst. Men ändå.

Nu köpte jag burken i alla fall. Om han skulle peta in en banan i dvd-spelaren. Då ska han få se på annat.

“Tjejer ska ju alltid gå på toaletten två och två, höhö”, brukar det låta.

Hemma hos oss är det sant. När sexåringen känner att det är dags för en sittning brukar hon alltid bjuda med tvååringen in på toa. Sedan sitter de där och bibbedibabblar en lång stund.

Vi har skrattat lite åt det där, maken och jag. Tills vi kom på att det kanske är en modell för oss också. Vi har ju så svårt att hitta tid för att avhandla även de enklaste vardagsfrågor. Alltid blir man avbruten.

Så nästa gång maken vill “sköta magen” som min mormor brukade uttrycka saken, ska jag slå mig ner på barnpallen från Ikea och konversera honom. Ibland får man kanske ta en paus om han behöver fokusera lite extra. Det är helt ok.

Jag förstår själv att den  här idén är helt sjuk. Den säger kanske något om vår akuta brist på vuxentid.

När man kommer hem till Casa Inferno efter en vilsam dag på jobbet, hinner man inte mer än glänta på ytterdörren förrän alla grynen kommer rasslande som kackerlackor. Behoven staplas på varandra fortare än man hinner säga “kvällskaos”: minst två vill GENAST sitta i mitt knä (själva), samtidigt som de skriker i mun på varandra. Den tredje vill gärna sjunga högt med konstlad röst och sedan åka skridsko på golvet i strumplästen.

En kollega berättade att hon på ett liknande sätt möttes av en välkomstkommitté varje gång hon kom hem. Den är något äldre än min mycket unga klan och därför väldigt PLADDRIG.

- Jag vill ha det som i filmen E.T. Vi kan plasta in hela huset och så har vi en sluss som jag kan komma in i först, innan jag kommer in till barnen. Så att jag är i huset men ändå får vara för mig själv.

En strålande idé. Jag skulle vilja föreslå att man kan placera lite praliner i slussen, samt en skön fåtölj för mamma att vila i en stund, medan hon ögnar igenom dagens tidning. Eventuellt blir hon kvar i slussen någon halvtimme.

Jag ligger och läser saga för tvååringen. Hon har sitt rödvitrandiga Pippi-nattlinne. Jag har min tvådelade mysdress i svart velour som barnen älskar att pilla på. Ingen Onepiece, någonstans får man dra gränsen.

R biter på naglarna. Det gillar inte jag. Varje gång tassen åker in i munnen säger jag åt henne. Väl medveten om att hon inte kommer att sluta.

Så ser jag att hennes tånaglar är lite väl långa. Dags för ett klipp.

- För dem kan du inte bita på, säger jag.

- Jo.

Säger R, svingar upp tån till munnen och börjar knapra.

Nu är vi mitt emellan. Julbalerna är över, de lyxiga cocktailpartyna har ännu inte tagit sin början. För att inte tala om alla balunser i sommar. Fester, fester, fester - så brukar det ju vara i mitt liv. Men just nu - enbart stillestånd.

Men så tänker jag att de största, bästa festligheterna äger rum i vardagen.

I fantasin.

Medan man diskar, städar toan eller plockar upp små bitar av kokt, söndertrampad spagetti från köksgolvet.

För i fantasin finns inga bilringar, inga skavande skor, inga trista bordskavaljerer. I fantasin sitter klänningen som gjuten, skorna svävar över golvet och kavaljeren tittar mig djupt i ögonen och ger mig en diamant.

/Hälsningar från Vardagsprinsessan

Vi var på Naturhistoriska med avkomman.

Det är ett märkligt ställe. Här blandas knastertorra adjunkttexter om sjöstjärnans filtreringssystem med riktigt underhållande material om alger. För att inte tala om alla de urblekta fiskliken. Hela stället luktar gammal elefant och bär på löften om hemligheter, djupt ner i lagerutrymmena.

Nummer 3 sprang omkring som vanligt och tallade på allt han nådde.

Nummer 2 sa “Kan vi gå vidlare nu” nästan hela tiden. Kanske upplevde hon att elefantens ande flåsade henne i nacken. Fast hon blev klart lättad när hon upptäckte att lejonen inte var levande.

Nummer 1 hade problem med att elefanten hade blivit skjuten enbart för att bli uppstoppad. Hon började nästan gråta.

Och jag är böjd att hålla med henne. Elefanten mötte sitt öde i Angola 1948. Hans baneman hette David Sjölander och var konservator för Naturhistoriska. Sjölander var väldigt sugen på att fixa en elefant till samlingarna. Vilket han alltså gjorde.

Här kan man tänka på två sätt:

1. Sjölander gjorde en fin pedagogisk bedrift när han dödade och baxade hem ett enormt däggdjur för att alla skolbarn framöver skulle få se hur en elefant ser ut.

2. Sjölander ville ha ett präktigt eftermäle. Och det smakade nog fågel att bräcka konservatorerna på andra naturhistoriska museer i norra Europa.

Sanningen är förmodligen en mix av 1 och 2. Men en viss doft av pissing contest når min näsa.

När jag tittade in i elefantens ögon av glas såg jag förvånande nog inget lidande. Han såg mest trött ut. Men så hörde jag en viskning i mitt öra, som från en annan dimension:

- Vänta ni bara. När jag och mina fränder tar över jorden ska man kunna se uppstoppade människor på alla våra museer. Och i den största montern ska vi sätta en KONSERVATOR.

Håret reste sig i nacken. Just då sa nr 2 som tur var “kan vi gå vidlare nu” så vi smet ut till den malmska valen. Undrar vad som kommer hända med Malms ättlingar om det blir valarna som tar över.

Tvååringen är en riktig skämtare. Drar gärna en vits. Skrattar hellre än att låta bli.

Att rapa tycker hon är väldigt kul. När raparna tar slut övergår hon till att säga “bajs”. Det är ännu roligare.

Hon ska ha cred för att hon varierar sig och känner av tidsandan. Häromdagen sa hon “tomtebajs”.