“Tjejer ska ju alltid gå på toaletten två och två, höhö”, brukar det låta.

Hemma hos oss är det sant. När sexåringen känner att det är dags för en sittning brukar hon alltid bjuda med tvååringen in på toa. Sedan sitter de där och bibbedibabblar en lång stund.

Vi har skrattat lite åt det där, maken och jag. Tills vi kom på att det kanske är en modell för oss också. Vi har ju så svårt att hitta tid för att avhandla även de enklaste vardagsfrågor. Alltid blir man avbruten.

Så nästa gång maken vill “sköta magen” som min mormor brukade uttrycka saken, ska jag slå mig ner på barnpallen från Ikea och konversera honom. Ibland får man kanske ta en paus om han behöver fokusera lite extra. Det är helt ok.

Jag förstår själv att den  här idén är helt sjuk. Den säger kanske något om vår akuta brist på vuxentid.

Vi bor i ett ariskt getto, en gated community utan gates. Här bor ENBART kuratorer, lärare, psykologer och vitkragade Volvo-daglönare. Alla barnen är blonda, utom några stycken som har italienskt påbrå.

Man blir lite miljöskadad. Därför håller man förstås extra koll när någon mörk och buskig person stryker omkring i området med en dramaten på släp. Misstänkt. Man ser att personen i och för sig lägger reklam i brevlådorna. Men man vet aldrig. Personer av utländsk härkomst kan vara mycket farliga.

(Här kan jag bara inflika ett innerligt känt TACK till alla gudar att barnen under en period hade en dagisfröken från Iran. Det var bra för världsbilden.)

Maken har jackat upp misstänksamheten ett snäpp. I morse såg han två personer som tassade omkring med stavar i nävarna och lustiga yllemössor på skulten.

- Jag tror att det finns polska ligor som anlitar svenska medelklasskvinnor till att gå omkring och reka i områdena. Det är jävligt misstänkt, morrade han och gav stavparet onda ögat.

Vi hade en intressant lunchdiskussion idag.

Vi pratade om hur knivigt det kan vara att berätta för andra om när man har lyckats med något eller bara gjort något som man är glad över.

Många gläds förstås med en. Riktiga vänner.

Men alla är kanske inte riktiga vänner. Vissa kanske tycker att man ska ge fan i att ha det bra. För deras liv suger ju. Och då ska allas liv suga.

Och då - vips - så sticker avundsjukan upp sitt fula tryne.

Vi svenskar är ju lite finstämda sådär. Så ofta kommer den till uttryck i små nålstick eller sidokommentarer, istället för i ett stort hånskratt. Sak samma.

Om man nu ser detta ur ett större perspektiv, kan man konstatera följande:

Slutsats 1: Ju mer framgångsrik man är, desto fler sura puckon kommer vilja trycka ner en i skoskaften.

Slutsats 2: Märker man att mängden puckon ökar lavinartat kan man börja misstänka att man har gjort någonting bra.

Nu är det Halloween.

Halloween är utsmetad över en dryg vecka. De små mumierna och spökena droppar in titt som tätt. Ingen riktig ordning. Förmodligen finns det en specifik dag som gäller men svenskarna kör med flex och flexar en dag hit eller dit.

Häxa, spöke, mumie, Scream-mask. Någon enstaka djävul. Variationen är väl inte strålande direkt. Här är några alternativa, riktigt skrämmande Halloween-kostymer:

• Håkan Juholt: Sätt på dig en mustasch. Försök sedan se helt trovärdig och fullständigt opålitlig ut samtidigt.
• Silvio Berlusconi: Lacka ansiktet så att det blir stelt och blankt. Kom ihåg att le under tiden så att smilet fastnar. Måla därefter med brun färg. Säg irrationella och stötande saker med fullständig självklarhet.
• Marcus Birro: Sminka dig svart under ögonen, dra på dig en kavaj som legat under din madrass en natt, sug sedan på en citron tills du ser riktigt sur och bitter ut. Bli kränkt om någon tittar på dig.
• Sarah Palin: Gjut en frisyr i plast och sätt på dig. Ta på dig ett par glasögon. Fundera lite på vad du faktiskt vet, ignorera sedan det så att du kan uttala dig på ett riktigt obildat sätt. Om du vill kan du ha ett gevär över axeln.

Fredagkväll. Ett gryn utlånat till mormor och morfar. De andra två däckade.

Maken häller ut sig i soffan och stönar:

- Åh vad skönt med ledighet!

- Ledigt? Vi har väl aldrig ledigt! fräser jag.

Det är ju alltid någon Tjernobylblöja som ska bytas, alltid något ihopknölat papper som ska lirkas ut ur någons gom.

Människans minne är kort. Vi kommer inte ihåg vad det var för väder förra sommaren och vi lär oss definitivt inte av historien. Uppsidan av det är att så fort barna sover så glömmer man bort hur det är när de är vakna.

- Åh vad skönt med ledighet!

Sitter på tåget till Stockholm. Man blir lätt filosofisk på tåg, som i den där tv-reklamen när folk vilsamt lutar huvudet mot fönstret och tittar drömmande på landskapet utanför.

Jag tittar ut och konstaterar att älvorna förvisso dansar på Slätta (passerade nyss Skövde). Men mer naturromantik än så blir det inte.

Tänker istället på

- hur GRYMT bra det är med trådlöst modem.

- att jag är fena på att sminka mig ombord på ett tåg.

- att jag fortfarande är lycklig över att taxichauffören som jag åkte med i morse kunde TÄNKA, TYCKA och UTTRYCKA egna, nyanserade åsikter.

Det där sista är verkligen inte menat som ett påhopp på taxichaufförer i allmänhet. Det är menat som ett påhopp på MÄNSKLIGHETEN i allmänhet.

Nyanserat och alert tänkande är en bristvara och ack så ljuvt när man stöter på det.

Vi hade en väldigt levande och intressant samtal. Han kom från Libanon. Jag frågade vad han tyckte om händelseutvecklingen där. Han svarade:

- Jag vet inte. För det är så svårt att veta vad som faktiskt händer där. Det finns så många internationella aktörer som är där och drar och vill ha saker. Jag vet inte var det slutar.

Vi pratade om svensk politik. Han sa:

- Jag fattar inte varför de FIRAR när de vinner valet. Det är ju då det svåra börjar. De kanske tror att de har fått en massa makt men i själva verket har de fått en väldig massa ansvar.

Jag invände att de kanske firade att de fått folkets förtroende.

- Men de har egentligen inte fått folkets förtroende. De måste ju gå ihop i allianser för att komma i majoritet.

Han hade fyra barn. De har nog intressanta diskussioner vid köksbordet.

Sanningssägaren Knatten är som vanligt den självutnämnda rättfärdigheten i hasorna. Enjoy!

Maken: Titta nu, så perfekt bestickstället är när JAG har ordnat med det.

Skåda. De vanliga matbesticken står längst in. De större prylarna står längst ut.

Detta är optimalt utnyttjande av bestickstället för att… för att… det har jag glömt.

Men det är det. Säger Maken.

Maken: Jag kunde inte hålla mig. Nu har jag lånat ut 25 dollar till en man i Bolivia.

Egentligen hade han tänkt vänta någon månad, för att se om han verkar få tillbaka pengarna han lånar ut. Men det gick alltså inte.

Maken: Jag har läst på lite. Att låna ut så här ska tydligen ge samma kick som att shoppa.

Ska bli intressant att se var detta slutar. Kanske blir vi investerare i alla små snickeriverkstäder i hela världen. 18 miljoner snickeriverkstäder.

Maken har blivit lånehaj. Han lånar skamlöst ut sina fläskiga i-landspengar till fattiga människor i andra delar av världen.

Senaste lånet gick till en vietamesisk kvinna som tillverkar trävaror.

Summa: 200 kronor. Räntefritt, så klart.

Maken har blivit mikrolånehaj i Kiva, som förmedlar lån till småentreprenörer över hela världen via lokala organisationer.

Detta är ju riktigt läckert. Under förutsättning att allt funkar med förmedlingen av lånen och med återbetalningen, kan jag faktiskt inte tänka mig någon bättre form av bistånd. Det är hjälp till självhjälp i dess renaste form. Som långivare kan man välja land, verksamhet och även om man vill gynna en man eller en kvinna.

Om några månader börjar den vietnamesiska kvinnan betala tillbaka lånet till Maken, ett år senare ska det vara helt återbetalt.

Makens plan är att ha flera lån ute samtidigt, utspridda över året.

Jag vill också bli lånehaj.