Sanningssägaren Knatten är som vanligt den självutnämnda rättfärdigheten i hasorna. Enjoy!

Maken: Titta nu, så perfekt bestickstället är när JAG har ordnat med det.

Skåda. De vanliga matbesticken står längst in. De större prylarna står längst ut.

Detta är optimalt utnyttjande av bestickstället för att… för att… det har jag glömt.

Men det är det. Säger Maken.

Maken: Jag kunde inte hålla mig. Nu har jag lånat ut 25 dollar till en man i Bolivia.

Egentligen hade han tänkt vänta någon månad, för att se om han verkar få tillbaka pengarna han lånar ut. Men det gick alltså inte.

Maken: Jag har läst på lite. Att låna ut så här ska tydligen ge samma kick som att shoppa.

Ska bli intressant att se var detta slutar. Kanske blir vi investerare i alla små snickeriverkstäder i hela världen. 18 miljoner snickeriverkstäder.

Maken har blivit lånehaj. Han lånar skamlöst ut sina fläskiga i-landspengar till fattiga människor i andra delar av världen.

Senaste lånet gick till en vietamesisk kvinna som tillverkar trävaror.

Summa: 200 kronor. Räntefritt, så klart.

Maken har blivit mikrolånehaj i Kiva, som förmedlar lån till småentreprenörer över hela världen via lokala organisationer.

Detta är ju riktigt läckert. Under förutsättning att allt funkar med förmedlingen av lånen och med återbetalningen, kan jag faktiskt inte tänka mig någon bättre form av bistånd. Det är hjälp till självhjälp i dess renaste form. Som långivare kan man välja land, verksamhet och även om man vill gynna en man eller en kvinna.

Om några månader börjar den vietnamesiska kvinnan betala tillbaka lånet till Maken, ett år senare ska det vara helt återbetalt.

Makens plan är att ha flera lån ute samtidigt, utspridda över året.

Jag vill också bli lånehaj.

“Vad är det för nytta med fästingar?” undrar en del.

Frågan är felställd. Levande varelser finns inte för att de är nyttiga, utan för att de kan. Överlevnad. Fästingar är bra på att överleva.

Men nu har jag faktiskt hittat ett svar på frågan om fästingars existensberättigande.

Mor min är lite less på att ta hand om sommarställets alla skavanker. Det är ett väldigt klippande och ansande och målande och kittande och fejande semestern igenom. Hon vill inte längre. Vill sälja.

Far min har inte varit lika tänd på säljandet. Fast det börjar dra åt rätt håll.

Varje kväll måste mor min rensa far min på fästingar från topp till tå. De attackerar honom i drivor, från sina gömslen i den höga, fuktiga, klorofyllstinna grönskan.

“Fästingarna är på min sida”, myser mor min belåtet.

Så någon nytta är det med dem!

Maken ligger i tv-soffan med laptopen i knät.

Jag sitter vid köksbordet framför min dator.

Jag går in på Facebook och kollar lite. Ser att Maken är tillgänglig för chat.

Vi chattar nonsens i kanske fyra minuter, och varvar chatinläggen med muntliga kommentarer (det finns inte ens en stängd dörr mellan oss).

Modernt liv när det är som konstigast.

Ibland är folk bara så jävla !!!DUMMA I HUVUDET!!! Ja, ni vet.

Vad gör man då?

Hörde följande tips för folk med mycket kundkontakt: Konstruera en låda med botten och sidor och vaddera den på insidan. När du har träffat ett praktexemplar och bara vill slå ut tänderna på denne, gör inte det. Ta istället lådan, sätt den över ditt huvud och skrik allt du har.

Ett mer högteknologiskt tips fick jag nyligen: Om du har fått ett riktigt skitmail, skriv två olika svar. I det första skriver du exakt det du vill säga exakt nu. Var noga med att få till gediget svinaktiga formuleringar. Sedan skriver du mailet som du faktiskt ska skicka - det ska vara svalt och professionellt - och skickar det. (Viktigt här: Ingen “reply” på skitmailet! Ingen adress i adressfältet! Om katten kliver på tangentbordet vill du INTE att ditt mail nr 1 ska skickas iväg av misstag.)

Maken är rolig. Han har humor. På riktigt, alltså. Han kan retas med mig preciiiis på gränsen, så att jag blir arg, fast det blir jag ändå inte för att han är så rolig.

Att föda barn är ju lite svårt att närma sig. Då kan humor fungera bra. En av poängerna med att starta den här bloggen var faktiskt att jag mådde så våldsamt pyton i början av graviditeten, att  jag kände ett behov av att få distans till eländet genom att försöka skriva roligt om det. Och det hjälpte.

Men det är lite känsligt. Vem som helst får inte skämta hur som helst om att vara gravid och att föda barn. Det som skulle kunna vara bisarrt och roligt kan precis lika gärna tippa över och bli brutalt och okänsligt.

Svårt, det där.

Vi profylaxandas en hel del hemma i soffan nu. Maken har det inte så lätt. Han försöker verkligen göra som det står i instruktionshäftet och klappa mig och komma med små fina uppmaningar om att slappna aaav. Och jag är dum och rättar honom lika okänsligt som värsta Caligula-läraren.

För att jag har lite ågren, förstås. För om man går in i det här på allvar, tillsammans, då blir det så verkligt. Hu. Föda barn…

Men han ger inte upp. Senast började han tralla på Tove Janssons höstvisa:

“Skynda dig älskling, skynda att krysta…” och det tyckte jag var hysteriskt kul.

Humor är kungsvägen till hjärtat, så är det bara. Puss, Maken!

Om en halv kvart ska familjen stuva in sig i bilen och dra ner till de goda vännerna i Skåne. Där finns H, som är nästan precis lika gammal som S. Dessa småtjejer har en svincool personkemi, det är en ren fröjd att se dem umgås.

S tar alltid starkt intryck av att umgås med H - hon börjar prata skånska. Med sjungande intonation.

Faktum är att S:s imiterade skånska är mycket bättre än Makens, även om han själv inte skulle gå med på det.

Så här kan man göra:

Bryt benet. Ansök om halvtidssjukskrivning hos Försäkringskassan. Be en läkare om sjukintyg. Vänta fyra veckor, få sedan besked från Försäkringskassan om att sjukintyget är ofullständigt. Be en läkare komplettera intyget. Få besked från Försäkringskassan om att även detta sjukintyg är ofullständigt. Upprepa detta steg ytterligare två gånger. Bli frustrerad. Häpna över hur mycket tid och möda som läggs ner på fullständigt idiotisk pappersexercis och hur mycket problem som orsakas av brister i kommunikationen.

Så här kan man också göra:

Bryt benet. Ansök om halvtidssjukskrivning hos Försäkringskassan. Be den undersökande läkaren att ringa handläggaren på Försäkringskassan och prata med denne. Lös hela saken på tjugo minuter.

Jag skojar inte.

Tjugo minuter tog det.

Medan allt skickande av papper fram och tillbaka hade tagit tre veckor i anspråk innan dess.

Detta måste väl ändå vara ett bevis på att mänsklig kontakt är mer effektivt än alla moderna kommunikationskanaler vi kan uppfinna?