Visst är pillejoxmajoren jobbig ibland, men att ge honom FISKRENS tycker jag är att ta i. Det är i och för sig rens av lax och inte vilken skräpfisk som helst. Men ändå.

Nu köpte jag burken i alla fall. Om han skulle peta in en banan i dvd-spelaren. Då ska han få se på annat.

Den rubriken går väl inte att motstå!

Det börjar bli dags att runda av tävlingen.

Frågan är hur många sorters godis man kan få fram genom att kombinera de fyra ingredienserna choklad, nougat, nötter och mandelmassa.

Det kan ju bli lite olika, beroende på om man tar med parametern proportioner, till exempel. Eller olika sorters nötter.

Jag kan väl säga så mycket som att jag premierar nytänkande. Och rim.

Tävla fram till på torsdag. Du kan vinna en mandelmassefylld, chokladdoppad dadel. Rom har varit inblandat i processen också.

Vi kan inte köpa någon mer mat före julafton. Varenda kubikcentimeter i kylen är fylld med marsipan, choklad, nötter och nougat i olika kombinationer.

Hur många kombinationer?

Ja, det får du gärna svara på! Visa nu att du hängde med i gymnasiematten och berätta för mig hur många sorters godis man kan få fram av fyra olika ingredienser.

Du kan vinna en mandelmassefylld, chokladdoppad dadel om du svarar rätt! (Och kan motivera ditt svar, för jag har inte en aning om vad som stämmer.)

Jag är ingen frankofil. Snarare en frankofob. Eller kanske frankomis, eller misofrank, eller vad nu en

FRANKRIKE-HATARE

kan kallas med ett finare namn.

De är dumma, dryga och löjliga.

Denna uppfattning grundar sig på ett tillfälle då jag irrade runt på de Gaulle-flygplatsen i Paris och missade mitt plan på grund av o-service-minded fransoser. (Kanske lite på grund av min egen klantighet också men det lämnar vi därhän för effektens skull.) Inte nog med detta, dessutom blev jag hånad på franska efteråt, när jag skulle boka om till ett annat plan. För ingen annan än fransoser kan ju franska, så då kan man ju snacka skit om den svenska donnan som står där, medan hon hör på. Merde, idiot…

Men.

Le pain francaise har baguetter som kan få mig att svänga i Frankrike-frågan. MMMMM!!!

Tänk vad mat kan göra. Skapa fred på jorden. Får se nu vad Nordkorea har att erbjuda, som kan få mig att ändra åsikt där.

Nej, just det ja. De har ju ingen mat alls. Attans.

Paket är trevligt.

Även när det gäller mat.

När Maken och jag (och strängt taget S också, för hon låg i magen) var i New York för några år sedan, trillade vi in på en restaurang i China Town för att äta lunch.

Det visade sig vara ett dim sum-ställe. En liten tant körde runt mellan borden med en vagn med staplar av bambukorgar på. Korgarna innehöll underbara, ångkokta små knyten med alla möjliga hemliga fyllningar. Man kunde förstås peka och fråga, men eftersom svaret alltid lät som “Paghn” så fick man chansa lite. Och sedan blev det knytkalas, bokstavligt talat.

Hela New York-resan var en gastronomisk festlighet, matupplevelserna radade upp sig som på ett pärlband. Dim sum var en av de riktiga höjdarna. Sedan dess har vi längtat efter att upprepa upplevelsen, vi har till och med lagat egna dim sum hemma.

Igår fyllde Maken år och blev utbjuden på stan av sin fru som hade hittat ett dim sum-hak i Göteborg. Och det var GOTT! Gott, gott, gott! Ta en sväng till Hello Monkey och testa själv.

Maken gillar tantkonditorier, så efter dim sumen ville han gärna ha Napoleon-bakelse och bryggkaffe. Men det gick bara inte. Morotskaka och stora tråg med äppelpaj verkar vara det enda som finns kvällstid för alla fikare. Tänk om man vill ha finska pinnar, då? Maken fick nöja sig med en pompös men rätt slätstruken Tiramisu-tårta. Det gick, det med.

Och sedan blev det “Män som hatar kvinnor” på bio. Som var mycket trogen boken, och i vårt tycke en helt godkänd film.

Visst är jag en bra fru?

Vad är det här? Gissa.

Marmelad. Ja, det var rätt. Den lilla burken till vänster innehåller marmelad av frukten yuzu.

Men vad är det i den högra burken? Gissa.

Nej. Det var fel. Inte marmelad.

Det är te. Det ni! Man lägger en matsked av yuzu-mumset i en kopp hett vatten och vips har man en kopp citrusdoftande te!

Det ska vara japaner till att komma på något sådant. Häromdagen hände det som borde hända varje dag: Vi fick oväntat ett paket med PRESENTER!!! Våra fina kompisar i Kobe skickade över burkarna och lite japanskt kawaii-pyssel till S. Samt foton på världens antagligen sötaste bebis (ett liten flicka med mandelformade, mörka ögon). Hon heter Yuzu!

Familjebildning är bra för kontakterna. Presenterna har verkligen gått i skytteltrafik över världshaven sedan det började giftas och förökas.

Hittade av bara farten den här bloggen om japansk mat - läckert!

Det ligger en påse med två morötter i vårt kylskåp.

Åh, vad härligt det ska bli att plocka fram den påsen ikväll och sedan sitta och mumsa på varsin underbar morot, Maken och jag.

Jag är så glad över att det är Morots-tisdag idag.

Ovan ser ni hur moroten ser ut.

Tror ni att egenskaperna hos ett ting (till exempel kaloriinnehåll) förändras om man ändrar dess namn?

Igår hade Maken och jag en superkväll. (Inte suparkväll. Det är vi alldeles för mesiga för. Och jag är alldeles för gravid.)

Svärfar, det geniet, hade gett oss

en kväll med barnpassning+biobesök+middag på bra restaurang

i julklapp. Han kommer att få mer än ett besök av mig när han ligger på hemmet, svärfar. Jag kommer att läsa högt ur en bok och mata honom med choklad.

En lycklig S övernattade alltså hos farfar och det gick hur bra som helst, förutom att farfar såg lite sliten ut när vi kom och hämtade glinet. Är man inte van så blir man en aning matt av att umgås med en treåring 19 timmar i sträck.

Vi såg “The Wrestler” på bio och den var precis så tragisk som väntat. Men samtidigt fascinerande. Här har vi en man som väljer att, iförd neongröna trikåer, drämma stolar i skallen på motståndaren framför att kurera sitt hjärta efter en bypass samt ge sina nära relationer en chans.

Dragningskraften i att göra något som man behärskar och blir bejublad för, alltså. Den dragningskraften var alltför stark för Randy i filmen. För dess skull injicerade han tillväxthormon i rumpan, drog ut häftstift ur ryggen efter avslutad match och körde fullständigt vilse i livet.

När Randy hade brottats klart, for vi genom ett fantastiskt snöoväder vidare till en mucho trevlig restaurang i stadens utkant. Jag åt hummer.

HUMMER!

Hummer. Faktiskt. Tack igen, svärfar.

Sedan åkte vi hem, knoppade in och slumrade tills vi vaknade av oss själva. Life is sweet.

På Fannys blogg hittade jag ett inlägg om kroppen som på många vis känns tilltalande.

Att ha en kropp är lite som att ha ett krävande, ömtåligt husdjur med lång päls som heter Chico. Chico tål inte drag, måste ha specialmat och ska rastas en gång i timmen. Och om man glömmer att borsta pälsen en enda dag blir det ett litet helvete sedan.

“Om jag kunde vara bara ett medvetande så skulle jag lätt välja det”, skriver Fanny.

Som jag ser det finns det egentligen bara två problem med att vara kroppslös:

1. Man kan inte äta fantastiskt god mat.

2. Kommer inte på något mer. Alla kickar som man kan få med en kropp kan man få med bara ett medvetande också. Men osten skulle man som sagt gå miste om.

Det blev svart. Strömmen hade gått, precis som förra månaden. Då lyckades vi aldrig reda ut vad det berodde på. Men nu kopplade jag på den kraftfulla intelligensen och drog slutsatsen

Ösregn + urgamla lampor utomhus = kortslutning.

Jag hade nästan rätt. Maken hittade en stor isklump i en kopplingsdosa på uteplatsen. KAN ha med saken att göra.

Så dagen före dopparedagen har Maken julpysslat med 220 volt hela dagen. Han börjar se lite sliten ut.

Tur för honom att vi ska åka och lösa in presentkortet från Mosteria i den italienska delikatessbutiken! Lite fylld canelloni fixar allt.