Tittar på Melodifestivalen.

Varje gång jag ser Lisa Miskovsky slås jag av att hon ser ut att vara byggd av mjölk. Hon ser så oerhört genomsund ut, har sådär friska tänder och en stark benstomme.

Tänk om man mötte Lisa över frukostbuffén på något hotell. Och så krockar man nästan med huvudena när båda ska ta en skiva ost. “Oj, förlåt”, säger Lisa med sin trevliga dialekt.

Och då känner man: HON HAR DÅLIG ANDEDRÄKT.

Det här scenariot är lika bisarrt som idén att jag aldrig mer skulle äta smågodis, eller att sexåringen skulle kunna genomleva en dag utan att få ett vredesutbrott. Det händer ju bara inte.

Lisa luktar säkert svagt av mint, även om man väcker henne mitt i natten när hon har influensa och har druckt två öl och ätit en påse ostbågar utan att borsta tänderna.

Det är lite tungt just nu. Världens undergång och det.

Och så är det höst. Och favoritstövlarna är kvar hos skomakaren.

Högt och lågt som tynger.

Så kan man ju inte ha det. På väg till jobbet i morse bestämde jag mig för att tillämpa visseltricket. En kollega har berättat att han hade en chef som alltid visslade när han kom in på jobbet. Även om han inte var glad så trodde folk att han var det, varpå de själva blev piggare.

Så jag började vissla. Värre kunde det ju ändå inte bli.

Dessvärre kom jag strax på att låten som snurrade i huvudet och som flöt ut över mina läppar i en perfekt tonsäker visselmelodi var ABBAS

“One of us is crying, one of us is lying in a lonely bed…”

Det blev ju för sorgligt. Bytte raskt till “Mamma Mia” och DÅ blev det fart på tanten vill jag lova!

Det funkar faktiskt.

Prova.

Man ligger ju efter hela tiden eftersom allt man ser på tv är antingen inspelat eller på webben. Men sådan är nutidsmänniskan. Ur synk med tv-tablån. Well, well.

Såg första avsnittet av “Så mycket bättre” häromdagen.

Jag älskar verkligen den programidén. Det är så genialiskt i all sin enkelhet att låta artister spela varandras låtar. Artisten som skrivit låten blir så überbekräftad så att han eller hon klämmer fram en liten tår. Och som tittare får man nya och förbättrade musikupplevelser, nya nyanser som kommer fram och ett helt annat sound. Som när Laleh sjöng “Just nu”. Ståpäls.

Det är bara så bra, så bra.

Formatet borde gå att överföra till andra konstformer. Jag vet bara inte vilka just nu. Förslag?

Zumba kan slänga sig i väggen. Vill man skaka rumpa är det detta man ska lyssna på. Helt oemotståndligt.

Om du redan har sett den här tusen gånger redan måste du komma ihåg att jag likt Usama Bin Ladin har levat i en grotta de senaste åren och helt nyligen såg dagens ljus och allt gôtt på Youtube. Så ha förståelse.

Det är bögarnas fel

Jag måste nog bli pingstvän. De gör ju den bästa musiken.

PS22 är en kör med femteklassare i New York, ledd av den entusiastiske musikläraren Gregg Breinberg. (Tack till Hanna Fahl som skriver i dagens Svenska Dagbladet om det här gänget!)

Visst är de härliga? Fler klipp finns på Youtube, sök på PS22.

Ok, ok. Jag är förutsägbar. Jag torskar dit så stenhårt på sådana här grejer.

Men kolla!

Kolla skillnaden när killen börjar sjunga den andra sången! Han är ju 250 % bättre! För en gångs skull ser man att elaka jury-Simon faktiskt är något mer än bara elak - nämligen en riktigt vass bedömare av musikalisk förmåga.

Gick inte att bädda in, gå till Youtube och kika!

Spotify är ju fina fisken! En massa goa låtar helt gratis (och lagligt), om man bara står ut med lite reklam. Maken satte ihop en lista, kallad “Lördagsgodis”, och efterfrågade önskelåtar från församlingen.

“Solbury Hill” av Peter Gabriel är en all time high för mig. Den la han in i listan, den käre Maken.

När introt kom blev jag SÅ glad. Men tyvärr.

Det var karaokeversionen. Med panflöjt.

Ulk. Ulk. Ulk. Så illa har jag inte mått sedan jag var i vecka 10.

Här är den på riktigt.