Så fick han äntligen Nobelpriset, Tomas Tranströmer.

Härligt, fantastiskt. Jag är helt till mig i trasorna. Talet vid utdelningen gick inte heller av för hackor. Det finns på svt.play ett tag till, för den som missade det.

Det här är ett sådant lyft för ordkonstnärskapet i stort. En ära som placerats helt rätt.

Jag är så glad för detta.

Intressant det där med inspiration. Den går faktiskt att bjuda in.

Man sätter sig på en stol och förser sig med någon form av skrivdon. Man börjar trevande skriva.

Det är som att öppna dörren för ett lämmeltåg. Den första lämmeln är en spanare som kommer lite före sina kompisar. Han smiter in genom dörrspringan. Det dröjer en stund, men sedan kommer två snabba rackare till. Sedan ytterligare tre och plötsligt formligen rasar det in små ettriga gnagare. Bara att håva in.

Ibland blir det luckor i flödet. Någon grupp långt bak i ledet har tagit paus för att mumsa fjällbjörk och har kommit på efterkälken. Då kan det uppstå ett tomrum, tills de har kommit ikapp och kan spankulera in genom dörren. Väntan kan emellanåt bli lite nervös. “Har lämlarna tagit slut nu?” undrar man oroligt. Men så kommer de knatande igen.

Till sist tunnas flödet ut för den här gången. Man släpper igenom de sista matta parvlarna. Krafsandet upphör och det blir tyst. Man stänger dörren. Tills nästa gång.

Lämlar är lustiga djur. Ju fler man släpper in genom sin dörr, desto fler blir det utanför som vill in.