- Mamma?

- Ja?

- Jag är lite trött.

- Jag förstår det. Jag med. Men du skötte dig väldigt snyggt, måste jag säga.

- Det gjorde du med, mamma. Men du?

- Ja?

- Nu får du sluta upp med att kalla mig X.

- Självklart, älskling. Nu är det R som gäller!

(Välkommen lilla tjej, som föddes hastigt men ändå mycket lustigt, för ett dygn sedan!)

- Mamma?

- Ja?

- Är det något nytt du har börjat med - “magdunsning på hårt underlag”?

- Jag antar att du syftar på torsdagskvällen. Nej, det var mer en form av höghastighets-isdans. Jag ramlade, helt enkelt.

- Inte skönt.

- Nej, det förstår jag verkligen. Du var stilla som en liten harpalt i minst en timme efteråt. Och det brukar ju vara aerobics därinne på kvällarna, så det var inte likt dig. Men nog ligger du rätt mjukt? Inbäddat? Du skulle se min fot, den mår inte lika bra som du.

- Din fot har större livserfarenhet än jag. RELATIVT SETT var min duns fruktansvärd. Jämfört med det jag upplevt hittills.

- Point taken. Sorry.

- …

- Sur?

- Hm. Nej. Alltså - det var väl inte så farligt. Jag bara undrade vad du höll på med. Du har slagit mig som en förvisso blödig och känslosam men ändå rätt vettig person.

- Åh, TACK. Det känns så fint med ett karaktärsomdöme från ett foster. Väger så tungt, liksom.

- Hehe. Vi är nog av samma skrot och korn, du och jag. Grrr… Men på förekommen anledning - varför allt detta vatten?

- Jamen det är ju för att skydda dig. Du ligger i vatten i en påse i min mage. Som jag dessutom har sett till att vaddera lite extra. Semlor och så.

- Foster verkar viktiga?

- Få nu inte storhetsvansinne, men, ja. Foster och barn är väldigt viktiga. Särskilt för oss som är föräldrar. Man vill skydda sina telningar, och det vill ens kropp också. Du vet, ett människobarn har en ganska lång och mödosam produktionscykel. Ni är inte som fiskar, som kläcks i tusentals och sedan blir uppätna i parti och minut av någon hungrig abborre. Nio månader och en stabilt besvärlig förlossning krävs. Och då är ni inte ens riktigt färdiga när ni kommer ut. Föl kan gå med en gång. Bebisar kan knappt fästa blicken.

- Antyder du att jag är inkompetent?!?

- Nej, jag HÄVDAR att du är inkompetent. På ett plan. På ett annat är du högkompetent. Du, din lilla skitunge, har en otrolig förmåga att väcka kärlek hos mig. Det jag känner för dig och din syster liknar inget annat. Cornflakes-barn.

- ?

- Ni väcker tigern i mig. Jag skulle göra vad som helst för att skydda er. Det finns ett rovdjur inom varje morsa och farsa som villkorslöst skyddar den egna avkomman.

- Nej, det gör det inte.

- Nej. Du har tyvärr rätt. Men hos de flesta. Och definitivt hos mig. Lejonmamma. Och så den där kärleken…

- Men - lipar du nu igen?

- Tänk för att jag gör det. Och du kan knappast hindra mig.

- Mamma, jag tycker att du har tuffat upp dig lite på sistone. I like.

- Bra, älskling. Det ska nog bli fint, det här. Längtar så efter dig.

- Dito. Men sluta böla nu. Ät en sån där semla istället, de är toppen tycker jag.

- Ok, ditt ord är min lag! Ses.

- Mmm. Ses.

- Mamma?

- Ja?

- Vad är det som låter?

- Det är grannen som bränner av överblivna nyårsraketer.

- Det tycker jag inte om alls. Vad är poängen med att panga högt som hundan?

- Just det, jag glömde. Du kan ju inte se fyrverkerierna där inne i magen. Det ser fint ut på himlen när man skickar iväg raketerna, förstår du. Knallarna är en oundviklig bieffekt.

- Säg åt grannen att lägga av. Det är obehagligt.

- Men du, vad är det? Du brukar inte vara särskilt känslig? Du reagerade ju inte ens den gången när jag åt surströmming.

- Sluta, det är inte roligt. Jag får en sorglig känsla i magen. Pangandet påminner om något. Jag vet inte vad det är. Men det känns inte bra. Det känns som att… någon ska dö.

- Aha. Du tänker nog på krig.

- Kanske. Keep talking, så får vi se.

- Krig är när grupper av människor bråkar våldsamt med varandra. Förskräckliga vapen brukar vara inblandade, många av dem smäller som tusan. Massvis med folk brukar stryka med. Barn blir föräldralösa, kvinnor våldtagna, män sprängda i luften. Väldigt osympatiskt. Ringer det en klocka?

- Jaha. Krig. Det kan stämma. Och vad är poängen med krig, om man får fråga?

- Poäng och poäng, det är nog vettigare att titta på de utlösande faktorerna. Någon anfaller, den andra försvarar sig och så är det igång. Jag är inte superfena på historia, vill du ha detaljer är det bättre att du pratar med pappa. Han har bra koll. Men generellt kan man säga att det tar sin början i vår mänskliga natur.

- Snälla du. Du får inte vara hur flummig som helst bara för att du är gravid. Konkretisera, tack.

- Jamen stilla dig, jag håller på. Har du hört talas om prestige? Där har du en viktig ingrediens i anrättandet av ett krig. Någon trampar dig på tån, säger något förolämpande eller bygger sitt hus för nära ditt hus - och det ger dig rätten att klippa till honom. Oj, så många krig som har sitt ursprung i revirpinkande.

- Men är ni kompletta idioter, eller?

- I vissa stycken, ja. Rätt många av människans mekanismer är rejält dumma, rentav självdestruktiva.

- Är alla krig korkade?

- Det är svårt att svara ja eller nej på den frågan.

- Politiker…

- Nej, allvarligt. Känner du till den lille mannen med mustaschen? Han med “heil” och “lebensraum”?

- Det gör väl alla.

- Bra, ett allmänbildat foster. Det bådar gott för din skolgång. Hur som helst, hans planer var inget vidare. Så att han mötte motstånd var bra, även om det innebar krig. Det är inte svart eller vitt, förstår du. Det gäller att försvara det man tror är gott. Redan där blir det knepigt, för “gott” är olika saker för olika människor, och vips är man fast i principer och prestige igen. Man måste dra ut tanken längre. Vad är gott för hela mänskligheten? Då är det en aning lättare att pricka rätt.

- Jag måste sova på saken. Det var mycket att tänka på, det här. Kan bli en del att göra när jag kommer ut. Dessutom har jag en extra drive i tillväxten den här helgen, så jag är lite matt.

- Puss, kära du. Sov så gott.

- Puss, mamma.

- Mamma?

- Mmm… ja?

- Jag är inte så säker längre.

- Vad menar du?

- Jag har fått kalla fosterfötter. Det verkar så extremt jobbigt och kaotiskt och korkat där ute. Jag vet inte om jag vill komma ut.

- Vad är det nu du har hört?

- Jamen… jag märker ju hur du reagerar när du läser i tidningen om vad som händer i Zimbabwe. Och när du lyssnade på radion om pedofiler häromdagen hände det rätt radikala saker med dina hormonnivåer, ska du veta.

- Aha… Det är inte mycket som undgår dig.

- Alltså, jag ligger i din MAGE. Jag får förstahandsinformation, förstår du väl.

- Och nu tvivlar du på att livet är värt att leva?

- Mamma, jag är pragmatiker. Det handlar inte om värderingar. Jag har mer börjat undra om det GÅR att leva.

- Det händer grymt otrevliga saker överallt på planeten hela tiden. Det är ett faktum. Har du lite flax behöver du inte bli så hemskt drabbad själv. Du kommer ju att födas i Sverige, inte i Sudan till exempel. Vi har i och för sig Lars Ohly och lutfisk i det här landet, men det är ändå inte särskilt illa om man jämför. Sedan kan det hända skit ändå. Men man får rusta sig.

- Med vad, vapen?

- Att ha riktigt bra vänner är en god grund att stå på. Du kommer att ha pappa och mig och S till att börja med. För att inte tala om alla släktingar. Du får se till att bygga på vänskapen från scratch. Som spädis har du väldigt goda möjligheter att grundlägga livslånga relationer, ska du veta. Passa på. Sedan kan du ju se till att liera dig med en fin partner när du själv blir vuxen. Och att vårda och värna sådana kompisar som låter dig vara den du är. Man måste både ge och ta.

- …

- Hörde du vad jag sa?

- Ja. Den där smörgåsen som du åt förut levererades till mig nu. Men jag hörde. Om jag förstår dig rätt så är poängen att man ska bygga upp så mycket vänskap man kan. Och det skulle skydda mig från ont?

- Nej, inte helt och hållet. Men ondska är väsentligt mycket lättare att hantera om man är flera. Ensam är man en lätt match för vargarna.

- Aha. Mamma?

- Ja?

- Det ska bli mysigt att träffa dig sedan.

- Detsamma. *snf*

- Haha, gråter du? Är alla gravida mammor så där blödiga?

- Nu ska du inte vara uppnosig. Om du inte passar dig så tar jag en snaps. Jag fick bara lite akut pollenallergi.

- I december?

- Vad vet du, du är ju bara ett foster? Sov nu, eller slå volter eller vad du brukar göra. Jag måste jobba.

- Jag med. Jag har inte tid att prata med dig. Jag har en kropp att bygga upp. Hej så länge.

- Hej då, vi ses.