Om man är sär och konstig, då är man en särling.

Om man är ful och stygg, då är man en fuling.

Så om man är lycklig, då borde man väl vara en lyckling?

Mitt i prick…

Jag blev ju så våldsamt glad när Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur.

Tomas är min fotbollsklubb och nu vann han Allsvenskan. Eller Champions League snarare.

Jag var glad konstant i fyra dagar efteråt. Konstigt, kan man tycka. Det var ju inte JAG som fick priset. (Fräckt.)

Men så här tycker jag att det är: Alla konstformer har sina styrkor, och erbjuder unika saker som andra uttryck inte kan erbjuda. Poesi tycker många är svårt och krångligt. Och det är helt sant. Det finns väldigt många krångliga dikter.

Men de är inte skrivna av Tomas!

Läs bara Nobelklubbens (eller vad de heter) motivering:

“För att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss tillgång till det verkliga.”

Smaka på det. Ger oss tillgång till det verkliga. Precis så tycker jag att det är. BRA poesi gör just det. Orden på pappret kan man läsa och förstå och SAMTIDIGT få tillgång till något mer, som egentligen inte går att uttrycka i ord. Vissa känslor och tillstånd måste liksom beskrivas VIA något.

Då blir varje dikt som en liten dörr som man kan öppna och antingen titta in genom eller ta steget genom dörröppningen. In till något annat som vi alla har tillgång till men som blir bortskrämt av rationalitet och logik.

En av Tomas Tranströmers böcker heter “Den stora gåtan”. Det är väl precis vad det handlar om. Gåtan med vår existens. Det är så ljuvligt så jag får gåshud.

Här är min älsklingsdikt ur “Den stora gåtan”:

Håll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.

Maken läser träningstidning.

Maken: - Femur, patella, tibia.

Jag: - VÄNTA!!! Ååhh… lårben, knäskål, skenben! Säg nåt mer!!! Säg nåt mer!!!

Maken hittar inte fler latinska glosor tillräckligt snabbt, så jag skuttar fram till honom och börjar peka på hans kropp:

- Pectoralis major, serratus anterior. Clavicula, åh, clavicula, visst är det fint!!! Piriformis!

Dansar en liten glädjedans så att jag får ännu mer ont i symfys än vanligt.

Upphetsningen jag känner över att kunna latinska namn på kroppsdelar är helt sjuk. Lyckan jag känner över att kunna koppla ihop clavicula med la clé och il chiave är ännu större.

Skåda nörden. Ecce nördo.

När man får ett litet flickebarn måste man förr eller senare ta ställning till vad man ska kalla hennes genitalier. När S föddes 2005 hade “snippa” börjat få fäste i den svenska vardagsvokabulären. Jag anslöt mig snabbt till snippa-falangen, något som nästan kändes som en politisk handling. (Alternativen var inte frestande. En jämnårig mamma som jag frågade brukade kalla sin dotters kön för “där nere”. Kändes väldigt 1950-tal. “Slida” täcker ju knappt hälften av vad det gäller, och “fitta” är överhuvudtaget inte aktuellt. Man kallar väl inte en liten pojkes snopp för “kuk”?)

Men strunt i politiken - det är så PRAKTISKT att ha något vettigt att kalla flickans kön. Man kan prata om det på samma sätt som man pratar om magen eller näsan. Det underlättar vardagen, helt enkelt.

Det stämmer till eftertanke - vilka ord saknar vi?

• Häromveckan sa Maken: “Det finns inget bra sätt att säga att man sitter bredvid någon fast runt ett hörn.” Sant.
• Goda vänner som umgås med norrmän har anammat ordet “ly” för en plats som ligger i lä (vindstilla, alltså) och dessutom är varm. Väldigt användbart ord om man går på tur. Ska svenskan adoptera ordet?
• Engelskans “sea food” måste lite klumpigt översättas med “fisk och skaldjur”. Alternativ?

Inkomna förslag på saknade ord belönas med en cyberkaka!