Vi har ju varit lite sugna på att delta i Let’s dance. Men nu har vi en ännu bättre idé:

Vi ska anmäla oss till TV3:s kvalitetsproduktion Älskling, du har blivit en tjockis!

Vi satt och tittade på nämnda program igår medan vi knaprade på lite chips och smågodis. Bra program. Det är ju förfärligt vilken dålig matdisciplin en del har, kunde vi konstatera. Bra med rättning i leden.

Upplägget är utmärkt. Den ena parten i ett par skäller på den andra, tills den andra tränar tillräckligt mycket för att gå ner några kilo i vikt och därmed vinna pengar. Däremellan skäller en extremt krallig PT på båda två.

Friskt, fräscht och sunt.

Maken och jag tog en improviserad svängom mitt under läggningsbestyren. Ett par ospecifika danssteg, en korsning mellan foxtrot och lambada.

Då drabbades vi simultant av den strålande idén:

Vi anmäler oss till nästa säsong av Let’s dance!

Perfekt!

Ingen av oss kan dansa.

Ingen av oss är känd.

Vilken jackpot!

Man kan tycka vad man vill om ”Melodifestivalen” - det är åtminstone musik. Musik, en uttrycksform som måste ha funnits med oss lika länge som vi människor har existerat.

Man kan tycka vad man vill om ”Let’s dance” - det är åtminstone dans. En aktivitet laddad med känslor, en konstform och ett uttryckssätt som förenar.

Man kan tycka vad man vill om ”På spåret” - det är åtminstone kunskapsrelaterat och kan på så vis leda in tanken på nya vägar.

Men med idiotprogrammet “Minuten” finns det inget förlåtande. Folk som tävlar i att blåsa bomullstussar eller spela Marseljäsen genom ett sugrör i rumpan - som de dessutom har TRÄNAT PÅ HEMMA för at vinna tävlingen. Nej, vet ni, det är faktiskt förnedrings-tv på riktigt. För deltagarna och framförallt för tittarna, som förväntas ha så totalt ointressanta liv att de hellre tittar på när fjantar tävlar i spelkortskastning, än låtsas om att de har ett människovärde och gör något vettigt med sina fattiga dagar här på jorden.

Släck ner skiten ögonaböj.

Jag har följt serien “Den sjungande trappuppgången” på tv.

En erfaren körledare samlar ihop en kör i ett miljonprogramsområde i Malmö. På 13 veckor ska de lära sig att framföra ett rätt avancerat, klassiskt körverk.

Det har varit riktigt bra tv, tycker jag. Det som händer när människor möts i musiken, det är nästan magiskt. Ovanpå det - all dramatik. Självklart är materialet klippt och vinklat. Men vissa saker kan man inte fejka. Paret vars dotter föds många veckor för tidigt. Den unga mamman som mindre än ett halvår tidigare förlorat sin tvåmånaders bebis i plötslig spädbarnsdöd. Den 60-årige före detta popstjärnan som lever långt från sina döttrar och längtar, längtar.

Och så alla dessa bevis på att kören faktiskt betyder mycket. Människor som känner sig mindre ensamma, som känner att deras liv får en mening. Den klassiskt skolade sångerskan som invandrade till Sverige, utbildade sig och nu jobbar dubbelt som socionom och tidningsbud - hon sliter nästan ihjäl sig.

Ja jösses. Tur att det inte är jag som ska ta ton, så som jag har bölat framför tv:n.

I sista avsnittet var det dags för den stora finalen: konsert i Malmö konserthus tillsammans med symfoniorkestern. Och jag var lite nervös. Man vill ju att det ska gå bra för dem. Men det har ju inte alltid låtit helt stabilt på repetitionerna. Men så. I de vackra aftonklänningarna och smokingarna. I samklang med den underbara symfoniorkestern. Då GER DE JÄRNET! Det låter HELT fantastiskt. Hade jag varit skolad musiker, hade jag säkert hört en massa misstag men det är jag inte så det gör jag inte. (Där finns väl den enda fördelen med att vara okunnig.)

Happy!

Tittar på “Kontoret”. Sissela Benn är i bild.

Jag: - Vad söt hon är.

Maken: - Jaa.

Jag: - Va?!?

Han får inte hålla med med sådant eftertryck. Fattar han väl.

Fredag kväll. Då kör vi:

VART ÄR VI PÅ VÄG? (Och med vilket tåg?)

10 poäng: Stilla och lugnt och samtidigt hur konstigt som helst. Så kan det vara på platsen dit vi är på väg. Vi reser från ett rum där man ofta samlas på fester. Vårt sällskap är gjort av saven från ett träd och gamla dinosaurier.

8 poäng: Morfeus är kung på den här slutdestinationen. På vägen får vi något stärkande som VÄL alla ungdomliga killar gillar.

6 poäng: Som man bäddar får man ligga, men inte i det här fallet. För mormors dotter har redan rätat ut underlaget. Nu gäller det bara att få i sig varenda molekyl av de flytande cerealierna först.

4 poäng: Ryggläge är vanligt, men även magläge, sidoläge och ihopkrupet knäböj, åtminstone om man är ett jordsnurr gammal. Det är skönt att fylla på energireserven innan alla mätare slår i botten.

2 poäng: När Morfeus är ledig, är John Blund vikarie på vår ort. Han strösslar sin sand i ögonen på en kille med magen full av mjölsås.

Vi är på väg till Drömlandet och vi reser med Välling-expressen.

Barnkanalen är ett fantastiskt koncept.

Kvalitets-tv för kids nästan hela tiden.

S kollar en del, ibland en stund efter sommarlovsfrukosten och ofta en liten halvtimme på kvällen, och det är förvånansvärt mycket som jag kan sitta med och titta på, med behållning.

Något annat slående är hur mycket av utbudet som är riktigt gammalt. Kvalitets-barn-tv har anor i Sverige. På sistone har vi bland annat tittat på “Den vita stenen”, “Madicken” och “Trazan och Banarne”. Ljuvligt. Och intressant att se sin barndoms tv-program med vuxna ögon.

Det är först nu som jag till fullo förstår att uppskatta en ung Janne Schaffer i zebrakostym. Killen är faktiskt riktigt het. Och Electric Banana Band svänger.

Ernst Kirchsteiger delar tv-tittarna som Moses delar Röda Havet:

“Slibbig barfotatomte” eller “varm nyskapare”.

Själv förbehåller jag mig rätten att tycka något mittemellan. Framförallt tycker jag att han gör sig bättre i text än live. Detta, till exempel, ur en intervju med Ernst i dagens Svenska Dagbladet:

- Har du gjort några misstag?

- Jag har gjort magiska saker, som i Arkiv X. En gång planterade jag ett päronträd, men nästa morgon var det borta.

Var ju tvungen att gå in på Youtube och kolla vem den där Susan Boyle är.

Och hon visade sig vara en ful liten tant som sjöng skiten ur publiken och juryn i “Britain’s got talent”.

I och för sig gråter jag ju åt allting just nu, men ändå… Jag är totalt torsk på dessa underdogs som folk fnyser åt tills de öppnar munnen och släpper fram den mest fantastiska sångröst och utstrålning som gud skådat.

Videon gick inte att bädda in, men gå in på Youtube och kolla!

Jag blir irriterad när mina favoritserier får flytta på sig för att det är ishockey på tv.

Men jag blir faktiskt förbannad när mina favoritserier får flytta på sig för en dokumentär om ett österrikiskt freak med obehaglig uppsyn som har förvarat sin familj i en källare i många år.

Jag vill INTE se “Monstret Josef Fritzl”. Jag vill inte höra mer om Fritzl, vill inte läsa mer om Fritzl, vill inte veta av gubbfan överhuvudtaget.

Han är ett svin. Det fattar alla. Inget blir bättre av att gegga ner sig i hans svinerier.

Hans dotter har levt i helvetet. Det framgår också med all önskvärd tydlighet. Ingenting i hennes liv blir bättre av att världens blickar hålls klistrade vid henne och misären hon har genomlevt, snarare tvärtom. Är det någon gång som folk borde ha sett, så var det väl då, när hon hölls inlåst. Inte nu, när hon försöker resa sig och leva sitt liv.

Jag vill se Alison Dubois i “Medium” fånga skurkar med sina synska förmågor. Det är simpel underhållning, javisst. Men det är “Monstret Josef Fritzl” också, fast av en gamigare sort.

Jag inser att jag själv har brutit mot min egen regel genom att ägna uppmärksamhet åt gubbgrisen på min blogg. Men nu blir det inget mer om den svinpälsen här, det kan jag lova.