Jag är inte pollenallergisk.

Men jag är lite dammig i halsen i dessa dagar.

Känns som att hela insidan av kroppen har samma ytskikt som en sån där häst som man lekte med när man var liten, som hade päls som blev sliten så att plasten under blev blottlagd.

Lite mocka-feeling, liksom.

På insidan.

Harkel.

Det räcker ju med att sticka ut snoken utanför dörren så blir man helt bortdribblad av den där våren. Dum i huvudet, fullständigt pantad. Det står still. Inte en tanke innanför pannbenet. Helt tyst. Helt tomt. Hoho.

Så skönt…

Gick förbi en trädgård där idog gräsklippning pågick.

“Åååh… nyklippt gräs luktar så GOTT!” brukar folk säga.

Håller inte med.

Lukten av nyklippt gräs påminner om lukten av blod, samma panikartade doft av något som gått sönder som inte ville gå sönder.

Idag satt jag som vanligt och kikade på de framochåterilande hantverkarna som jöbbar och står i utanför fönstret på jobbet. Man hör dem också, de gapar åt varandra på samma sätt som jag gapar åt barnen när jag är riktigt arg. Fast de är inte arga på varandra, de bara låter så. Eventuellt för att de har hörselkåpor på sig.

I alla fall.

Jag kikade på datorn också, eftersom jag (faktiskt) jobbade på jobbet.

Något störde min uppmärksamhet. Något mittemellan dator och hantverkare. Strax utanför fönstret.

Något fladdrade förbi på ett högst organiskt vis. Inte som ett löv för vinden. Utan som…

… en FJÄRIL!!!

Vårens första fjäril! Den var brun och dan men den hade två vingar, en kropp, två spröt (tror jag) och var ett tvättäkta vårtecken.

Ibland blir man bra glad över insekter, va.

Det är VÅR, det är VÅR! Gruset knastrar under fötterna! Man fryser för att jackan är uppknäppt! Fåglarna är yrvaket tokiga! Allt man säger följs av utropstecken!

På tal om fåglar - kollegan hörde talas om en kvinna med vår-fobi. Hon HATADE talgoxar och lyssnade på deras sång på cd för att konfronterings-terapi-behandla sig. (Imponerande vokabulär jag har, inte sant?)

Jag antar att hon hatade vitsippor också, och den första glassen, och att sätta på sig gympadojor istället för vinterstövlar.

Och allt det andra hemska.

Det mäktiga överdådet av klorofyll och frasiga blomsterbolm i trädkronorna och saftigt gräs på den levande marken är nästan för mycket. Särskilt när hela härligheten, som idag, är indränkt i ett friskt vårregn.

“Man borde göra något med allt det här, ta tillvara det på något sätt”, tänker jag.

Men hur?

Äta det, kanske.

Tänk om jag vore en ko.

Gravida Kakan är ute och åker bil. Passerar björkar i knoppning. Ljusgrönt flor.

- Åååh, vad fint… Tänk, våren är här… Livet kommer tillbaka…

Sedan:

- *snyft*

O-keeej… Det ska nog inte vara mer hormoner där.