I morse var det glashalt på gatorna. Det blev ett friktionsfritt möte mellan underlaget och mina lika glashala stövelsulor.

Bredbent hasade jag mig från busshållplatsen till jobbet. På vägen möte jag en strandad liten tant som stod och höll sig i en  stolpe. Hon hade hamnat på en ovanligt hal refug och kunde inte röra sig ur fläcken i sina gymnastikskor.

- I fell, berättade den lilla asiatiska tanten, and I dropped my cellphone.

Hon pekade på trottoaren på andra sidan gatan, där det låg en liten rosa telefon och grät.

Kände mig mycket nordiskt RUTINERAD och VAN vid ishalka när jag hjälpte henne över till en säker gräsplätt och sedan has-has-hasade över gatan för att hämta hennes telefon. Dagens goda gärning.

Imorgon åker broddarna ner i handväskan.

Nej, jag var inte hela vägen uppe på toppen, men visst blev det en snygg rubrik?

Maken, S, min mor K och jag for på långhelgssemester till Åre och kom hem nu i söndags.

Min tajming var ju inte lysande, med gips och allt, men bokat är bokat. Ursprungstanken var att K skulle valla S medan jag och Maken fick störta utför berget, men så blev det nu inte. Maken störtade ensam, jag satt mest och solade näsan medan K lekte som en tok i snön med sitt lyckliga barnbarn.

Två förväntningar hade jag på resan.

1. Att få mängder med kommentarer av typen “i vilken backe hände det här då?” med en menande nick mot gipset och kryckorna.

2. Att S, drygt tre år gammal, skulle bli hooked på slalomåkning.

1 infriades väl till hälften. Kommentarerna kom på vägen till Åre och allihop lät exakt så här: “Kryckor ska man ju ha på hemresan.” Väl på plats var det inte så många som sa något, de förutsatte väl  - utifrån mitt sportiga utseende och min atletiska hållning - att jag var ett snowboard-ess som skadats när jag gjort ett avancerat trick i den svartaste av pister. Och de två gubbar som trots allt kommenterade, var så söta att det inte gjorde något.

2. Åh, S! Så duktig du var! Maken fick ju vara skidlärare och vittnade upprymt om beteendet i backen: “Hon sa ‘Jag VÅGAR inte, jag VÅGAR inte!!!’ samtidigt som hon sken som en sol.” Nu kan hon nästan ploga och mitt modershjärta sväller av stolthet. Uppenbarligen har hon inte ärvt varken min aversion mot snö eller min skräck för lutning. Bra.

I övrigt var det en skön resa med god mat och härligt sällskap. Och Malena Ernman som vann! Tjoho!

Maken och kompisen M satt och funderade.

- Det är ju inte så många kvinnor med i Vasaloppet.

- Jaha?

- Jamen, tänk själv: Hur ska de kunna se vem som är närmaste kvinna framför? Så att de vet vem de ska tävla mot?

- De borde kanske ha någon annan typ av kläder än männen?

Här inflikade jag:

- Dräkter som tjejerna som spelar beachvolley, menar ni?

Maken + M:

- JA!!! JA!!!

“Tänka innan man talar?” Nej, det är nog överskatttat.

Var ute och gick. Snöflingorna singlande sakta och kylan bet i nästippen. Fylldes av en märklig känsla.

Så kom jag på det:

VÅRKÄNSLOR!

När det snöar?

Ja, för fåglarna kvittrade som galningar och det var ljuuuuuust ute!

Februari är mittemellan.

Ingen julglans. Inga snödroppar. Bara ett grått neutrum.

Men ganska vilsamt. För så här års lever man verkligen vardagsliv, innan sommarvärmen har börjat rucka på rutinerna och göra en besvärligt spontan.

Jag gillar rutiner.

Februari är helt ok, som en pålitlig kompis, som ett par sköna gamla jeans.

Puss på dig, februari.

Det börjar bli säsong för utförsåkning. Eller självmordshalkning, som jag också brukar kalla det.

Under mitt vuxna liv har jag i omgångar försökt närma mig slalomåkningen, eftersom jag innerst inne tror att jag gillar det jättemycket.

“Det kanske är som med getost. Första gången smakar den vidrigt men när man väl har vant sig kan man inte vara utan den”, tänker jag förhoppningsfullt.

Nu har jag haft fyra-fem första gånger i form av olika skidresor och jag är fortfarande lika skräckslagen.

Men självkännedom är ett steg på vägen. På senaste resan insåg jag att det som var “hård” och “mjuk” snö för andra, var “livsfarlig” och “mindre livsfarlig” snö för mig. Gillar inte skiten, helt enkelt. Snö är ondska. Usch.

Men. Under några korta sekunder, när jag har släppt på kontrollen och åkt LITE fortare än jag egentligen vågar, har det faktiskt känts alldeles underbart härligt.

En kompis berättade:

“I den svarta pisten hade en tjej trillat omkull och låg på mage och liksom KRAMADE berget.”

Denna arma olyckssyster får bli illustrationen för hur jag inte ska göra. Jag ska inte försöka klamra mig fast. Från och med nu ska jag vara “Kakan - the avalanche” och brusa nedför berget likt en stormvind.

(Bilden föreställer Olle Rimfors, mannen som - tillsammans med några vänner - importerade utförsåkningen till Sverige. Han blev 98 år gammal, så det kanske inte bara är farligt att åka skidor. Visst har han en otroligt cool keps?)

Detta är utsikten från mitt fönster.

Kanske en semla hjälper.