Duka besticken. (Alla besticken i en hög på ena bordshörnet.)

Hämta nallen. (Går och hämtar nallen, efter att ha släppt boken rakt ner på golvet.)

Vika tvätten. (Skapa en skrynklig knöl av pappas kalsonger.)

Allt i strävan att bli en samhällsnyttig medborgare.

Kollegan berättade om sin tvååring:

- Jag bad honom att gå och hämta papper. Han gick till toarullen, tog tag i fliken, lät rullen rulla och gick ut till mig i det andra rummet.

Han hämtade ju papper. Att man skulle riva av en bit sa inte mamma.

Så jag ska fatta mig kort:

Jag HATAR när företag skyller på sin “policy” för att behandla kunder illa.

Jag HATAR att höra “alla kunder ska behandlas lika” (lika dåligt då, eller?)

Jag HATAR försäljningschefer som tycker det är viktigare att få RÄTT än att få en nöjd kund. Och som tycker det är viktigare att spara några hundra spänn än att få en lojal kund.

Hur svårt ska detta vara att förstå: DET LÖNAR SIG ATT HA NÖJDA KUNDER! NÖJDA KUNDER FÅR MAN GENOM ATT VISA DEM RESPEKT!

Ett budgettips är att skaffa småbarn och sova extremt lite. Det skapar en sinnesförhöjande upplevelse av att befinna sig vid sidan av livet. Knarkigt. Och dessutom klantar man sig som vilket fyllo som helst.

Samma effekt. Mycket billigare.

Har du en förslitningsskada i axeln efter att ha jobbat med tunga lyft i vården i många år? Smeta på lite gel så kan du fortsätta jobba som vanligt, inga problem!

Har du ont i ryggen för att du sitter vid ett skrivbord hela dagarna och åker bil överallt? Ta en värktablett som bara NÄSTAN är så stark att den borde vara receptbelagd, så kan du måla om vardagsrummet så snabbt och lätt, så!

För att inte tala om alla läkemedel mot sura uppstötningar. Varför ändra på vad man äter när man kan knapra i sig lite lödderbildande piller som räcker i 24 timmar?

Oh man, jag blir så matt.

Men jag ändrar mig. Jag ska inte skjuta någon. Jag ska SLÅ personen istället, lämpligen en reklammakare. Men det gör inget. Han kan ju smeta på lite smärtstillande gel.

(Notera att jag inte vill slå Ipren-mannen. Jag såg en intervju med skådespelaren som gör denna blåa lilla gubbe. Han var en mycket sympatisk man som ser ut som han gör eftersom han blev förlöst med tång och då klämdes något tillväxtcentrum ihop i hans huvud. Tragiskt. Han har fått utstå mycket. Så honom slår jag inte.)

Jag känner mig som en tub kaviar. Eller snarare en tub med deg. En full tub. Som någon klämmer på. Någonstans måste degen ta vägen. Och det gör den. Den väller upp runt linningen. Och blir en fysisk manifestation av det amerikanska uttrycket muffin top.

Rätt snyggt, om jag får säga det själv.

Titta vilket fint paket jag har fått! Fantastiska frimärken.

Jag beställde en begagnad “Den som vandrar om natten” på min favoritsajt Bokbörsen och fick boken hemskickad i detta underbara emballage. Så förutom att man kan hitta utgångna böcker otroligt billigt, kan man även få sådana här små estetiska fyrverkerier i brevlådan. Tack Ulla-Britt!

Bokbörsen! Bokbörsen!

- Skönt. Då är det inte bara vi som fått den. Jag trodde att någon granne hade anmält oss, kanske.

Jag skulle inte vara så säker. Vi kan väl vara utsatta för samma punktmarkering, båda familjerna? Jag anar en konspiration…

Om skira små klänningar.

Chica små skor.

Snärtiga små kjolar.

Notera att “små” är ett återkommande ord. Är jag liten? Svar nej. Mäter 1,81 i strumplästen. Lagom höftbred. Kan tackla omkull en kossa om det skulle behövas.

Små klänningar göre sig icke besvär. Jag vet hur det blir. Samma gamla bralla kommer nötas hela sommaren. Samma gamla gympadojor.

De skira klänningarna får jag överlåta åt mina döttrar. Men klänningsdrömmen värmer mig i kalla februari.

Nu pratar jag inte om att fylla i dem med penna eller pryda dem med Pride-parad-glitter.

Jag menar bara att man kan plocka bort 5-10 (eller kanske 20) strån runt vardera brynet för att få fram en tydligare form.

Och Maken STENVÄGRAR. Naturligtvis. Lite tror jag att han gör det för att det har blivit en grej. Man ska aldrig erkänna för barnen att Jultomten faktiskt inte finns, inte ens när de själva har kommit på det för länge sedan, för det bara ÄR så.

Och man ska aldrig låta sin fru plocka ens ögonbryn, just för att hon så gärna vill, för det bara ÄR så.

Men. Idag sa Maken:

- Jag hade något som störde i ansiktet idag, så jag frågade S om det var något löst hårstrå som hängde ner. Men det var från mitt ögonbryn, sa hon.

Nu har han börjat få spröt. De är 5 cm långa och hänger ner i ögonen.

DAGS ATT PLOCKA ÖGONBRYNEN?

Tror inte det. Vi får ta fram gräsklipparen för att klara det här.

Men nu kan man ju inte enbart försjunka i spädbarnets ljuvlighet. Viktiga frågor behöver avhandlas.

Vad INNEBÄR detta mosterskap för mig, känslomässigt, pliktmässigt och imagemässigt?

Vi tar den sista punkten först: image.

Vi konstaterade på jobbet att “moster” låter tjockare än “faster”, men att “faster” låter äldre än moster. Jag låter alltså tjock och ung, om jag kallar mig moster. Kan jag leva med.

Angående känslor:

Aaaaahh, jag ser fantastiska möjligheter att gosa och skämma bort och älska! Och finnas till hands att rymma till när mamma och pappa är dumma. Allt det bra med att ha barn, med andra ord. Men inget av det dåliga. Fantastiskt.

Slutligen: plikterna. Jag ser det som självklart att jag har frikort att skämma bort gossen på ett sätt som hans föräldrar inte får lov till. Detta betraktar jag samtidigt som min PLIKT.

I övrigt famlar jag lite här. När jag kastade ut frågan till vännerna fick jag följande tips:

- spela kort med honom.

- läs fruktansvärt många böcker för/med honom.

- lär honom virka.

- lär honom alla dina egna konstiga ovanor, så att de säkert stannar i släkten även om dina egna barn inte tar över dem.

Mer input, tack!