Älgar som bajsar var som helst i skogen.

Insekter som har ohämmat sex fullt synligt.

Gäss som flyger omkring i luften och låter oerhört störande.

Men en sak är ändå värst:

Naturen är så FUL!

Jag vill reklamera.

Han säger att det är för att då blir han/de två mot en. Mot mig alltså.

Nu hinner jag inte skriva mer. Min telefon vill ha sällskap.

Fotografera grisnacken på någon gubbe på bussen och blogga om det. Eller plåta en ledsen krusbärsbuske på väg till jobbet och blogga om det.

Men jag har inte riktigt kommit på hur man gör, rent tekniskt. Inte riktigt blivit kompis med funktionerna på min nya herre och mästare Telefonen.

Med tanke på mina uppslag ovan kanske det är lika bra.

Den telefonen har blivit lika omsprungen som David Lega skulle bli om han ställde upp i 100 meter i OS.

ALLA, säger ALLA, har iPhone numera.

Men så körde jag in i kaklet med min lilla hopfällbara Nokia. När det inte gick att prata i den utan hörlurar, då insåg till och med jag att det var dags för en uppgradering.

Jag har påbörjat en period när jag är föräldraledig några dagar här och där. Idag var en sådan dag. Pillejoxmajoren och jag hade lämnat av systrarna på skola och dagis och begett oss in till stan på spårvagnen. Pillejoxen hade hälsat på halva Göteborg och var lite trött, så han slocknade ovanligt tidigt. Jag såg min chans och inom 30 sekunder befann jag mig i telefonbutiken.

Där började proceduren som föranledde rubriken ovan.

För jag kan inte för mitt liv förklara hur det blev som det blev. Snirkliga är det minsta man kan säga om beslutsvägarna.

Jag KAN ha haft som utgångspunkt att inte ha så höga fasta kostnader. Jag KAN också ha sagt att jag inte behöver en avancerad telefon. Jag KAN även ha bestämt mig för en halvgammal version av iPhone.

Så KAN det ha varit. Men det känns som en avlägsen dröm. För nu har jag ett avtal med rätt höga fasta kostnader och sitter med typ senaste modellen av en HTC i näven.

Förmodligen är det helt enkelt frågan om brutalt självbedrägeri. Jag vill visst ha en avancerad telefon, jag bara låtsas att det inte är viktigt. I ett obevakat ögonblick drogar jag mig själv så att jag tappar kontrollen och går in och köper en dyr lur av en kille med bra mycket tatueringar på armarna.

Jag köpte förstås till en sån där skyddsfilm till displayen. Men skal fanns inte till den här modellen - än. (Så ny och fräck är den, förstår ni.) Däremot kunde jag köpa en pouch om jag hade lust.

PUNG!!! DET HETER PUNG!!! ville jag skrika. Men det kanske var lika bra att jag höll tyst.

För att göra det hela ännu mer surrealistiskt, så sov Pillejoxmajoren hela tiden som jag var i telefonbutiken. Han fortsatte sova så att jag han göra alla mina andra ärenden och sedan var han urcharmig på spårvagnen hem. Kanske hade han också fått knark.

Jag kom ju hem pung-lös. Men eftersom jag skulle ha luren i jackfickan under hela hämtnings-racet och eftersom himmelens portar hade öppnat sig och regnet vräkte ner, så fick den bo inuti en gammal (ren) socka, för att skyddas från vätan. Det där med sockan är väldigt typiskt mig, på något deprimerande vis.

Eftersom jag inte vill att NÅGON ska missa chansen att bli pinad av denna härliga kvinna, lyfter jag upp hennes kommentar på detta vis.

“Hej,

Vad roligt att läsa ditt inlägg!!

Det märks att du är bra på att skriva.

Jag ska ge dig en bättre länk när jag gör om min sida.

Men för alla som är nyfikna får man gärna komma på en gratis träningskonsultation som man kan boka via hemsidan.

Nipe: Skicka mig ett mail så ska jag ge dig ex på några övningar som är toppen att göra i hemmet!

Med vänlig hälsning, Linnea”

Gör’t, människa! Gå in på likasens.se och boka en gratis konsultation!

Om HON kan, så kan ju JAG.

Jag är också en lokal mamma. I natt var jag till exempel lokaliserad mellan två snurrande spädgrisar i min säng. I morse var jag lokaliserad till badrummet, samtidigt som min hjärna var lokaliserad till Jupiter. Hela dagen har jag varit lokaliserad framför en dator och känt rumpan bli plattare och plattare.

Så nog är jag lokal alltid.

Men jag är lite dammig i halsen i dessa dagar.

Känns som att hela insidan av kroppen har samma ytskikt som en sån där häst som man lekte med när man var liten, som hade päls som blev sliten så att plasten under blev blottlagd.

Lite mocka-feeling, liksom.

På insidan.

Harkel.

Då blev jag glad.

För om jag har ont i den måste det ju betyda att jag har en.

Kan också bli att man får lära sig lägga Gene Simmons-makeup.

Nästan så jag hoppas på det senare.