När man kommer hem till Casa Inferno efter en vilsam dag på jobbet, hinner man inte mer än glänta på ytterdörren förrän alla grynen kommer rasslande som kackerlackor. Behoven staplas på varandra fortare än man hinner säga “kvällskaos”: minst två vill GENAST sitta i mitt knä (själva), samtidigt som de skriker i mun på varandra. Den tredje vill gärna sjunga högt med konstlad röst och sedan åka skridsko på golvet i strumplästen.

En kollega berättade att hon på ett liknande sätt möttes av en välkomstkommitté varje gång hon kom hem. Den är något äldre än min mycket unga klan och därför väldigt PLADDRIG.

- Jag vill ha det som i filmen E.T. Vi kan plasta in hela huset och så har vi en sluss som jag kan komma in i först, innan jag kommer in till barnen. Så att jag är i huset men ändå får vara för mig själv.

En strålande idé. Jag skulle vilja föreslå att man kan placera lite praliner i slussen, samt en skön fåtölj för mamma att vila i en stund, medan hon ögnar igenom dagens tidning. Eventuellt blir hon kvar i slussen någon halvtimme.

Om du någonsin känner dig tjatig - tryck på play och inse att det hör till rollen!